Friheten är människans öde i allmänhet, men europén har gjort sig medveten om det.

Sammanfattning i fyra punkter:

  • Sverige ska vara en stark, central del av det europeiska samarbetet.
  • Europa är en frihetens och individens union, men friheten behöver stärkas och hinder för rörlighet rivas.
  • Förnya Erasmus-programmet – en fantastisk möjlighet för alla europeiska studenter som tyvärr idag har stora brister.
  • Det bör tydligare klargöras vad EU ska och inte ska ägna sig åt, för att garantera att EU har tillräcklig makt på gränsöverskridande områden utan att kunna lägga sig i sådant som är nationella, regionala, lokala eller individuella frågor.

Inledning

castel_de_saintpierre
Biskopen av Saint-Pierre.

1713 var biskopen av Saint-Pierre den första att föreslå en union av europeiska stater: han var trött på det eviga krig som rådde på den europeiska kontinenten, och menade att en sådan union skulle kunna leda till fred.

Det skulle dröja nästan 250 år innan han fick rätt, men till slut har den europeiska unionen tagit form. Ur andra världskrigets spillror uppstod en ny civilisation, den europeiska individens, frihetens och fredens union. Den kände tyske filosofen Karl Jaspers konstaterade efter andra världskriget att friheten är människans öde i allmänhet, men att europén har gjort sig medveten om det.

Europa är individens och frihetens kontinent. Med EU har individen fått ett starkare skydd än på någon annan plats i världen, någon annan tid i historien. Rättighetsstadgan och Europarådet är bara några exempel som gör att individens lagstadgade rätt att leva, älska och tro som hen vill är grundmurad. EU gör att vi kan leva i frihet.

EU är i grunden ett projekt för frihet, men garanterar också ytterligare friheter, framförallt de fyra friheterna: fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.  EU:s friheter är fantastiska men de måste utvecklas. Det finns fortfarande hinder kvar att riva, så att fler människor kan röra sig fritt runtom i unionen och så att handeln mellan EU-länderna fungerar bättre. Först när det är en lika stor självklarhet att flytta till Slovenien för att studera som till Stockholm kan vi prata om en europeisk gemenskap på riktigt. Självklart är det mycket långt dit, men för att gå åt rätt håll behöver vi politiker som är beredda att ta striden för friheten.

Den europeiska politiken är en politik för fred och frihet, men på samma gång behöver vi också prata mer om friheten från politiken. Centerpartiet är ett decentralistiskt parti: makten ska ligga så nära människor som möjligt. Den makt som ligger i Bryssel ska vara stark för att på riktigt kunna ta itu med de problem och utmaningar vi står inför, men samtidigt måste vi värna individens möjlighet att välja själv, och kommunens makt över det som rör oss i vardagen. På samma gång som EU behöver ges mer och starkare makt på viktiga områden måste också EU undvika att lägga sig i och diktera områden som människor faktiskt bestämmer bäst över själv, eller i sin närhet. Så garanterar vi en europeisk frihet på riktigt.

EU är i hög grad fast i ett limbo mellan över- och mellanstatlighet. Politiska områden som bäst bestäms lokalt plockas sonika upp på EU-nivå, medan framförallt Rådet motverkar att frågor som verkligen behöver hanteras i EU får ett sådant mandat. Under den kommande mandatperioden måste parlamentet och kommissionen tillsammans arbeta för att finna arbetsformer, där några få obstruerande medlemsstater genom krav på konsensusbeslut i rådet inte kan förhindra att EU ges tillräckligt mandat. Att parlamentet får högre bestämmanderätt i kommissionens utformning är ett sätt att nå dit. Att i fördragen tydligare klargöra vad som ska bestämmas på EU-nivå och vad som inte ska göra det är ett annat.

emmanuel_macron_and_angela_merkel_28frankfurter_buchmesse_201729
Macron och Merkel kan innebära början på det ledarskap som EU behöver för att genomföra nödvändiga reformer. CC-BY 2.0.

Med Merkel och Macron finns det början till ett ledarskap för EU där viktiga reformer kan tas, för att föra frihetsunionen in i 2020-talet. Vi behöver bli fler som hakar på det tåget.

Samtidigt vill 25% av Sveriges riksdagsledamöter att Sverige lämnar EU: partiledarna för både Vänsterpartiet med rötterna i kommunismen och Sverigedemokraterna med rötterna i nynazismen har sagt att de vill se ett svenskt swexit. EP-valet kommer bli en kamp mellan de som tror att Sverige mår bäst när det skådar sin egen navel, eller de som tror att Sverige behövs i och behöver det europeiska samarbetet. Jag kommer tveklöst kämpa för det senare.

En stärkt utbildningspolitik – Erasmus 2.0 

stefan_zweig_281881e28093194229_1931_c2a9_trude_fleischmann
Stefan Zweig, stor Europavän.

1932 säger den kände österrikiske författaren Stefan Zweig inför Voltakongressen i Rom att den absolut viktigaste frågan för Europas enande är den om hur vi får ungdomar att komma i kontakt med varandra – inte blott för ytliga relationer, utan för givande, utvecklande och kreativa möten i största vänskap. Svaret, menade han, till stor del skulle behöva läggas på universiteten, till exempel att man under en termin skulle kunna studera vid ett annat europeiskt lands universitet för att bättre lära känna det. Hade Zweig i himlen fått höra talas om Erasmusprogrammet hade han förmodligen avfyrat ett stort leende ner mot den europeiska kontinenten.

Erasmusprogrammet tillsammans med Bolognaprocessen är två av de viktigaste exemplen på europeisk integration, eftersom de underlättar rörlighet för studenter över nationsgränser – gränslösa utbildningsmöjligheter. Bolognaprocessen gör det möjligt att jämföra kvalitet och standarder i alla nästan femtio deltagande länder, och Erasmus-programmet gör det möjligt för universitetsstudenter att läsa utbytesterminer, eller göra praktik, i andra EU-länder som del av sina examina. Det har varit en oerhörd framgångssaga: i Erasmus-programmen får unga studenter uppleva andra EU-länder, lära sig nya EU-språk, och i många fall finna kärleken (det har beräknats att antalet barn som Erasmus-programmet resulterat i är i miljonklassen).

Men det finns brister i både Bolognaprocessen och Erasmusprogrammet, som Europaparlamentet skulle behöva ta initiativ till att åtgärda. Antalet Erasmusstudenter skiljer sig åt kraftigt mellan olika länder (bland annat minskar antalet svenskar som utnyttjar programmet, som nästan enda land i EU), och finansieringen är i vissa länder otillräcklig för att låta alla åka, medan det är stora summor över i andra länder. Hur Erasmusutbytena värderas och hanteras skiljer sig också åt mycket mellan olika fakulteter och länder, och hur man som student mottas av universitetet i det land man gör utbyte i påverkar i hög grad ens bild av själva utbytet och i förlängningen EU som sådant. För att fler ungdomar ska röra sig runtom i unionen för att studera eller praktisera, och i förlängningen arbeta, hitta kärleken och skapa sig nya liv, måste Erasmusprogrammet förnyas och förbättras. Alla EU-länder måste höja ambitionsnivån när det kommer till att bjuda in, EU bör arbeta för att underlätta avtalsknytanden mellan europeiska universitet, och dessutom arbeta för att göra det mer jämlikt hur lätt det är att få åka på Erasmusutbyten över hela unionen.

Undertecknad plockade ihop sin egen examen, genom fria kurser. Den typen av examina är ett svenskt svart hål när det kommer till Erasmusstudier. Det är en relativt vanlig studieform i Sverige, men för den typen av studenter är det väldigt ovanligt med Erasmus-utbyten: sällan på grund av ointresse, utan snarare på grund av brist på information. EU bör arbeta för att alla europeiska studenter ska ges information, så att man åtminstone har något att ta ställning till. Ingen ska behöva missa ett Erasmusutbyte för att man inte visste.

När det gäller Bolognaprocessen är det fortfarande allt för stora skillnader i hur vi värderar examina från andra länder. Ska man våga ta steget till att studera en hel examen i ett annat land måste man också kunna lita på att examen, i den mån det går, värderas på samma eller likvärdigt vis i andra europeiska länder. När Bolognaprocessen senast diskuterades i Paris i maj 2018 kom man fram till att framsteg har gjorts men att implementeringen varit ojämn i olika europeiska länder. Det är en rimlig slutsats, men det finns fortfarande problem kvar i överenskommelserna. Standardiseringen behöver bli bättre, samtidigt som Europaparlamentet behöver sätta större press på EU-länder att fullfölja det man förbundit sig till i Bolognaprocessen.

Konkreta förslag:

  • Ställ krav på att ha gjort Erasmusutbyte för att få plocka ut en Masterexamen.
  • Det bör bli mindre skillnader i hur många Erasmusplatser som olika länder erbjuder sina studenter.
  • Se till att alla studenter vid ett europeiskt universitet ska ha informerats om möjligheter till både Erasmusstudier och praktik. Ingen ska ha gått miste om Erasmusutbyte för att man inte visste om möjligheten, inte minst bland de som plockar ihop sina egna examina.
  • Stärk Bolognaprocessen, och utöka standardiseringen. Det finns fortfarande stora olikheter i hur man räknar högskolepoäng och värderar examina över unionen, vilket drabbar de som läser en hel examen i ett annat land. Europaparlamentet behöver vara en vakthund för att EU-länderna ser till att utvecklingen går åt rätt håll. Det ska ses som en merit, inte ett hinder, att ha studerat i ett annat land.

Decentralism

EU är frihet. Min frihet garanteras genom den europeiska unionens makt. Samtidigt är det minst lika viktigt att vi garanteras frihet från den europeiska unionens inflytande. Politiken bör och ska inte bestämma allt. Det privata är en helgad zon, där har politiken inget att göra. Jag är övertygad om att EU behöver gå i en federal riktning, just för att kunna säkerställa att man ägnar sig åt rätt saker.

EU ska stärka friheter, garantera rättigheter och underlätta rörlighet. EU ska ägna sig åt att lösa gränsöverskridande problem, sådana vi inte kan lösa själva. EU ska uppmuntra till gemensam handel och kultur. Men EU ska avstå från att detaljreglera lokala lösningar. För min del handlar det inte nödvändigtvis om att värna nationalstatens intressen, som många på högerkanten pratar om. För min del handlar det om att värna individens intressen, och där är själva fundamentet att låta individen bestämma över sitt eget liv.

För att kunna nå dit behöver vi en livaktig diskussion om vad EU egentligen ska ägna sig åt. Brexit är ett guldläge att starta den diskussionen. EU-debatten är livaktig i stora delar av Europa, men död i Sverige. EP-valet bör ägnas åt en ordentlig diskussion om vad EU ska vara. Min övertygelse är att EU ska vara en stark union som löser gemensamma problem, tar ledarskap i en otrygg värld men garanterar frihet åt individen. För att det ska kunna bli verklighet behöver EU ges starkt mandat att lösa problem, men också begränsad möjlighet att detaljstyra lokala frågor. Det viktigaste steget för att nå dit är att förändra maktstrukturen mellan rådet, parlamentet och kommissionen, så att parlamentet ges initiativrätt och ytterligare makt att kunna balansera statschefernas nycker.

Konkreta förslag:

  • Maktstrukturen behöver ses över mellan rådet, parlamentet och kommissionen. Parlamentet bör ges mer makt på bekostnad av rådet. Parlamentet och kommissionen bör bli bundsförvanter för ett starkare parlament. Det stärker demokratin och friheten.
  • EU bör gå i federal riktning, där det tydligare klargörs vad EU ska och inte ska ägna sig åt.
  • EU ska först och främst garantera våra fri- och rättigheter.