Idag skriver Staffan Danielsson, riksdagsledamot för C, på DN Debatt att ”Unga män över 18 år ska inte behandlas som barn”. I en ganska lång debattartikel, som han också kommenterar på sin blogg (http://staffandanielsson.blogspot.se/2012/04/ensamkommande-under-18-ar-dn-debatt.html), vill han lyfta sakfrågan om huruvida
Sverige ska fortsätta att ta emot ett betydande antal unga män över 18 år, regelmässigt med asylskäl, och behandla dem som barn under 18 år med de effekter på antalet och på mottagningskostnaderna som jag har redovisat. En ensamkommande från berörda länder som efter åldersbestämning bedöms vara över 18 år kommer med stor sannolikhet att beviljas uppehållstillstånd i Sverige vilket är bra. Men har inte Sverige både en rätt och närmast en skyldighet att utifrån kraven på likabehandling och förutsägbarhet säkerställa att män över 18 år mottas som sådana och inte som barn?
Jag vill börja med att säga att jag faktiskt tycker att det är modigt att lyfta frågorna. Svensk migrationspolitisk debatt tenderar att bli ytterst polariserad, och få som inte förespråkar sverigedemokratisk politik lyfter problem med den migrationspolitik som förs.
Däremot blir jag mycket beklämd över slutsatsen. Artikeln har att göra med ensamkommande flyktingbarn, en grupp människor med mycket stora problem. De flyr från sina hemländer helt ensamma, utan hjälp av vuxna, och kommer till länder de tidigare aldrig satt sin fot i. De lider ofta av psykiska problem, är isolerade och behöver mycket hjälp. Det är möjligtvis den grupp i samhället som behöver absolut störst stöd.
Att då insinuera att Sverige skulle behöva minska antalet asyl till dessa grupper eftersom EU-snittet är lägre är väldigt beklagligt. Det är inte Sverige som skall minska antalet asyl, utan övriga EU som måste öka.
Som ett liberalt parti med humanistiska grunder måste det vara självklart att ha en öppen och generös flyktingpolitik, och sträva efter att nå så långt mot fri invandring man bara kan komma. Där har vi den ideologiska utgångspunkten och anledningen till varför Staffan, ur ett centerpartistiskt perspektiv, har fel.
Men sen finns det en annan aspekt. I sann sverigedemokratisk anda är kostnaderna som tas upp som motargument. Det är en väldigt simpel argumentation, som dessutom felar på många punkter. Givetvis finns det en kostnad av att ha en generös flyktingpolitik, men alternativkostnaden av att ha en sträng flyktingpolitik tas sällan upp. Det är mycket svårt att beräkna vad den generösa flyktingpolitiken bringar in för samhället, men det är likväl en aspekt som måste lyftas.
Jag har ganska nära kontakt med många ensamkommande flyktingbarn. De går på samma skola, bor i närheten, eller rör sig i samma kretsar. Den erfarenhet som det ger att konversera med dessa grupper är ofantlig. Det utbyte man får av att umgås med ensamkommande flyktingbarn är väldigt givande. I regel är det, även om de ofta har psykiska problem, mycket starka människor, som med rätt mottagande skulle kunna bidra med väldigt mycket till samhället.
Att dessutom se det otroligt starka civilsamhälle som arbetar frenetiskt för dessa barns skull är mycket glädjande. Allt från gymnasieungdomar som ägnar sina kvällar åt språkundervisning, till sportklubbar, fritidsklubbar, fosterfamiljer, lärare, och alla möjliga, som kämpar för att göra de ensamkommande flyktingbarnens liv bättre. Det går med största sannolikhet inte att beräkna vad de betyder för svenska samhället i ekonomiska termer, men att minska antalet ensamkommande flyktingbarn i Sverige skulle förmodligen få otroligt negativa konsekvenser för hela samhället.
Centerpartiet måste alltid värna om människan, oavsett om den bor i Somalia, Sverige, USA eller Kina. Människan måste alltid sättas före systemet, och alla som vill arbeta och bo i Sverige måste på sikt kunna göra detta. Danielssons debattartikel är trots sin längd väldigt innehållslös, och vad han egentligen är otydligt. Om det han vill få fram är att Sverige har en för generös flyktingpolitik är jag glad att jag och Centerpartiet tar kraftigt avstånd från detta.
