Om att samläsa böcker

Jag läste nyligen Per Wästbergs Läsebok (Norstedts, 2019), en kort och snabbläst skrift om läsning, kultur och livet. Rent krasst har jag läst betydligt bättre verk i samma genre, men visst är det alltid trevligt med en liten inblick i en tänkande persons kulturella liv.

Det mest stående intrycket är Wästbergs tankar om att läsa böcker samtidigt, att litteratur om samläst kan berika ömsesidigt. Så har jag aldrig tänkt på läsning. Jag är måttlöst dålig på att hålla mig till en bok. Jag går till bokhyllan, får läslust, och tar fram vad jag känner för. Därmed inte sagt att jag lägger i från mig böckerna olästa, det är mycket få böcker jag inte har läst ut. Men drivet, lusten efter nya böcker, nya kunskaper, den sinar aldrig.

Men steget från att vara dålig på att hålla sig till en bok till att tänka att litterära verk kan berika varandra har jag aldrig tagit. Därför blir jag lite förvånad när jag, samläsande Vanessa Springoras Le Consentement, om den i Frankrike gigantiska Matzneff-affären, och Katarina Frostensons K, om hennes make, ”kulturprofilen” Jean-Claude Anault, plötsligt inser hur rätt Wästberg har.

Bägge verken är medryckande. Inte i att de skulle vara cliffhangers eller särdeles lättlästa, utan medryckande i betydelsen att läsaren förs med, man blir en del av massan som tycker utan att tänka. Man blir arg, arg över hur en individ kan utsättas för så tarvliga påhopp (när man läser K), arg över hur en individ kan sättas för så grova övergrepp utan att någon gör något (när man läser Le Consentement).’

I det här fallet berikar bägge verken verkligen varandra. Det är böcker om hur massan strömmar, flocken springer, och med bägge verken vid handen ser man nya mönster, mönster som nog ingen av författarna själva hade erkänt, men som visar att oavsett vilken sida människan står på är människan mänsklig.

För övrigt borde Springoras bok översättas snarast. Det är ett mästerverk i genren.

Hommage till hågkomna hundraåringar

”Hemma i min bokhylla står två romaner, som båda har förärats förord av författare som förefaller mer kända än de till själva romanerna. Det rör sig om Djuna Barnes Nightwood (1936), med ett förord av T. S. Eliot, och Carlo Emilio Gaddas Quer pasticciaccio brutto de via Merulana (1957), med ett förord av Italo Calvino. När en känd författare introducerar en annan, ännu inte lika känd, författares verk förlänar den något av sin egen status: med ett fint ord bidrar den kända författaren till en »konsakrering«. I både Calvinos och Eliots fall rör det sig om något av en enpersonskamp för att föra upp det nya namnet på den litterära kartan. Calvino var en varm anhängare av Gadda, som han ansåg fick alldeles för lite uppmärksamhet utanför Italiens porösa gränser; Eliot låter till och med sitt eget förord bli en ovanlig pamflett för Nightwoods förträfflighet. I den mån Nightwood och Quer pasticciaccio… har blivit klassiker har de delvis sina konsakrerande förordsförfattare att tacka. ”

Läs texten i sin helhet i Liberal Debatt: https://www.liberaldebatt.se/2019/12/hommage-till-hagkomna-hundraaringar/ 

Voltaire och mänskligheten

Många stora europeiska visionärer har varit fransmän. En av de största, författaren Victor Hugo, lade i mitten av 1800-talet fram idén om att man, för att ena kontinenten, skulle kunna ha en sorts världsutställning om Europa. I utställningen skulle man samla skulpturer över varje europeiskt lands största tänkare. Det skulle bli en fin utställning med Homeros från Grekland, Dante från Italien, osv. Alla av samma storlek, placerade på samma vis.

Utom för Voltaire då, såklart. Han skulle ju inte representera Frankrike, utan mänskligheten; han skulle också vara mycket större än alla andra, och placerad avskilt.

Frankrike är ändå ganska charmigt när man tänker på det.

Den skeva platsen

Jag läste precis ut Caterina Pascual Söderbaums roman Den skeva platsen (2015), en tämligen överväldigande och unik roman. Författaren dog alldeles för ung 2016, så det blev hennes första och sista. Romanen skildrar de mörkaste delarna av Europas 1900-tal, återberättat genom hennes familjeband.

Hennes far var en general i Francos armé, på hennes mors sida for bland annat släktingen Kristina Söderbaum till Tyskland och blev en av naziregimens mest hyllade skådespelerskor. Författaren växte upp i Katalonien under sjuttiotalet med en svensk mamma, spansk pappa och Hitlerporträtt på väggarna. I tonåren flyttade hon till mormor i Sverige och försökte acceptera sina tämligen olika och svårförenliga identiteter.

Familjeberättelserna samsas med historiska, verkliga dokument – utdrag ur dagböcker, brev, förhörsprotokoll. Bland annat om eutanasiprogrammen i Hartsheim, interneringslägren i det ockuperade Frankrike och inbördeskriget i Spanien på 30-talet.

Det var länge sedan jag läste något som gjorde Europas moderna historia så levande. Lästips om du vill förstå vad Europa är idag.

Några tankar om europeisk film

I förra veckan röstade Europaparlamentet i Strasbourg igenom en kontroversiell lag, som tvingar bland annat Netflix att visa 30% europeiskt material. Flera svenska EU-parlamentariker, bland annat Fredrick Federley, har riktat kraftig kritik mot lagförslaget. Lagen är sannerligen trubbig och missar målet, men problemet den försöker åtgärda är reellt. EU och dess politiker behöver bli bättre på att föreslå verkningsfulla åtgärder och inte bara symbollösningar som oftast missar målet.

Europa producerar årligen ungefär tre gånger så många filmer som USA. Det finns en oerhört stor europeisk filmproduktion. Samtidigt är sju av tio filmer som visas på europeiska biografer amerikanska. Trots denna stora europeiska filmproduktion får en stor del av filmerna alltså aldrig komma upp på vita duken.

Detta är såklart ett problem av flera anledningar. Dels innebär det att skattepengar – många filmer finansieras till stor eller huvudsaklig del av statliga eller regionala filmfonder – spenderas på filmer som ingen ser. Dels innebär det att det finns mängder av europeisk film som aldrig når en större publik. Ett flertal filmer presenteras och visas på små kulturfestivaler och har på så vis ändå sin nisch – många är vi som gärna besöker den portugisiska eller slovenska filmfestivalen i staden vi bor för att se och uppleva smala nationella produktioner. Men om målet är en konkurrenskraftig europeisk filmindustri är det såklart långtifrån tillräckligt.   

Varför är det då på detta viset? Det finns flera skäl. Om vi jämför med USA: USA har Hollywood, en nationell filmhuvudstad. Stora budgetar kommer ur nationella fonder, fonder som motsvarar 300 miljoner amerikaner och inte 13 miljoner belgare eller fem miljoner danskar. Få pratar om en stolt Minnesota- eller Alaska-filmtradition. Handlingen kan förvisso utspelas i Minnesota eller Alaska, men filmen är amerikansk. Och filmen spelas framförallt huvudsakligen in på engelska, vilket gör räckvidden global och inte bara huvudsakligen nationell.

EU har inget Hollywood. Resurser poolas sällan till större produktioner (även om undantag blir vanligare, såsom Liv Ullmans fantastiska norsk-brittisk-irländsk-franska produktion av Fröken Julie från 2014), utan ofta produceras en mindre nationell produktion av nationella eller regionala medel. EU:s stora språkliga mångfald gör att filmer, om de ska visas över landsgränser, måste textas eller dubbas, där det senare är vanligt i många av de större länderna.

Ordföranden för den fransk-amerikanska kulturstiftelsen konstaterade en gång att skillnaden mellan amerikansk och europeisk film är att USA producerar simpla berättelser med stora budgetar, medan Europa producerar komplexa berättelser med små budgetar. Även om det kan tilltala en smal publik ger det få möjligheter för europeisk film att konkurrera på den globala filmmarknaden.

EU:s nya lagstiftning kommer knappast ändra på det. Problemet är ej att filmerna inte finns, utan att för få vill se dem. Ska man få en filmindustri där filmerna visas på Netflix eller biografer måste man dels fundera över vad människor vill se, dels i högre grad börja samarbeta över nationsgränser. EU tillsammans med den europeiska filmindustrin skulle kunna intensifiera arbetet med den typen av gränsöverskridande kulturarbeten. Fram tills att det händer kan EU ha hur många tvingande symbolåtgärder som helst: få kommer ändå att se filmerna.

Är vi framme snart?

I höstas nominerades Per Wirtén till Augustpriset i kategorin facklitteratur för Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater.  Med tanke på temat är egentligen det mest förvånande att jag inte har läst ut boken förrän nu. Rimligtvis borde jag ha ha stått i kön utanför bokhandeln dagen den släpptes (det var förmodligen ingen kö). I efterhand slås jag av hur stort det är att en Europafederalist nomineras till Augustpriset. Federalismen, en idé som är så död i Sverige, populariseras och letar sig in i de akademiska, litterära och folkliga finrummen.

Det är uppenbart att jag och Per Wirtén har avvikande åsikter på många områden. Han är en, av många på europeisk nivå, framstående socialistiskt lagd federalist, och jag förespråkar liberaliseringar och friare marknader. Hans ekonomiska förslag är emellanåt långt ifrån det jag själv tror på. Ändå är det omöjligt att inte ryckas med, framförallt av Wirténs energi och engagemang. Han rör sig både bildligt och bokstavligt tvärs över den europeiska kontinenten. Huvuddelarna av boken skrivs på tågresor på europeiska järnvägsnät, innan han landar i ett finanskvarterens London som försöker komma över en Brexitbakfylla. Delvis är det mycket mörkt. Fattigdomen, missnöjet och rädslan sprider ut sig. Oförmågan till att se behovet av reformer och förändring varvas med hans ökande oförmåga att se över huvud taget – hans syn blir allt sämre, och vi får följa med honom till optikern.

Men mörkret tar aldrig överhanden. Det tjänar som varningsklocka för en blind kontinent, men det är inte slutmålet. Faktum är att det finns en positiv klang i Wirténs mörker, som jag verkligen inspireras av. I hans historieskrivning över EU:s founding fathersJean Monnet, Jacques Delors och Altiero Spinelli för att nämna några exempel – visar han på hur de negativa motgångarna nästan alltid har tjänat som språngbrädor för förändring. Det är i motström som EU har utvecklats, men utvecklingen har hela tiden gått framåt. Det är en berättelse som känns särskilt viktig i en tidsålder med Brexit på den europeiska kontinenten, Trump på den amerikanska och Steve Bannon på resor för att väcka europeisk populism.

Några tankar väcker särskilt starkt intresse hos mig. En tendens jag inte har funderat över tidigare är den som Wirtén beskriver som europeiseringen av stadsbilden. Det klagas ofta över hur amerikaniserat allt i Europa är: snabbmatsrestauranger, slit och släng-kedjor och dålig populärkultur. Wirtén invänder: majoriteten av butikskedjorna på de europeiska gatorna, i galleriorna, är spanska, svenska och tyska: H&M, Zara, Deichmann, Ikea, bara för att nämna några exempel. Vi äter på Vapiano, Gateau eller den lokala pizzerian. Ibland äter vi till och med tapas. Och när vi går till caféet dricker vi Espresso, Cappuccino eller Macchiato. Varje europeisk stad med aktning utvecklar en gamla stan, gemytliga gamla kvarter med lyxrestauranger, fina boutiquer och promenadstråk som lockar turister en masse. Över hela Europa ser den europeiska staden allt mer lik ut. Utan att vi märker det växer en europeisk stadsbild fram, men vi märker det inte för vi kallar den för amerikansk. Det finns en allt starkare europeisk identitet, men vi tänker inte på den för den är så självklar.

Samtidigt visar Wirtén på bristerna i EU:s nuvarande form. Jag håller inte med honom om att svaret på EU:s utmaningar nödvändigtvis är aktivare fördelningspolitik, avskaffad återhållsamhet och ökade tväreuropeiska investeringar. Inte heller om skatter på finansiella transaktioner. Men det finns grundläggande systemfrågor där Wirtén har träffande och svidande kritik som verkligen är relevant. Hur ska medborgare känna att valet till ett parlament är relevant om besluten, de viktiga besluten, ändå fattas i rådets slutna korridorer? Var ska den italienske arbetslöse ynglingen visa sitt missnöje med ekonomisk politik beslutad av Tyskland och Frankrike i Bryssel om demokratin, den riktiga, parlamentariska demokratin, ändå är underordnad mellanstatliga, slutna forum? För några veckor sedan röstade till och med EU-parlamentet ner ett förslag om transnationella listor i EU, ett konkret förslag för att göra systemet mer demokratiskt. Vad är den demokratiska framtiden för EU när rådet vägrar lämna från sig makt och parlamentet inte verkar vilja ta den?

Macron och Merkel har signalerat, efter att Macrons förslag om transnationella listor inte fallit i godan jord, att mer makt och beslut kanske ska samlas i Euroländernas forum. När mer demokrati röstas ner blir kanske resultatet mindre demokrati. Här infinner sig brännande frågor. Min simpla analys, som Wirtén verkar dela, är att EU är fast mellan ett mellanstatligt och överstatligt projekt, och att pendeln rör sig utifrån hur rådet – alltså ländernas regeringschefer – resonerar för dagen. Det börjar bli dags att bestämma sig: en demokratisk, överstatlig union med budget och reell makt eller en mellanstatlig union som hanterar vissa frågor genom överläggningar. Vad jag är för är helt uppenbart, men velandet mellan formerna bör nog snart ta slut. En viktig poäng i sammanhanget som Wirtén lyfter är att federalism har blivit ett märkligt skällsord. Några av de mest decentralistiska staterna i EU – Belgien & Tyskland, för att nämna två exempel – är federala eller förbundsstater.  Federalism och decentralism är inte motsättningar, utan går snarast hand i hand. Ett federalistiskt EU bestämmer inte allt i Bryssel – det kanske till och med bestämmer mindre än idag, men bestämmer det på riktigt.

Vid några tillfällen har det nog gått lite fort för Wirtén. En del fakta slirar på sanningen. Hans ekonomiska analyser haltar emellanåt (kanske beror på internet på tåget?). Att Bratislava skulle ha högre BNP per capita än Storstockholm, jo det stämmer om man verkligen siffertrixar och inräknar hela landets bilproduktion i huvudstaden, etc., men återspeglar knappast verkligheten. Det finns fler exempel, men utöver det är det verkligen en läsvärd, aktuell och viktig bok. Håller tummarna att den översätts till engelska eller andra språk, för den skulle nog behövas som energiinjektion även i övriga Europa.

Bruges-la-morte, George Rodenbach

Jag läste precis ut George Rodenbachs magnum opus i romanform, Bruges-la-morte (översatt till svenska som Brygge-den-döda tror jag). Trots att jag aldrig har varit i Brygge – vilket är märkligt i sig efter att ha bott i Belgien i mer än ett år – är jag helt betagen. Det närmaste jag kan komma på i litterär besjälning av en stad är Doktor Glas, som var hela min referenspunkt till Stockholm när jag flyttade hit. Jag vill göra precis som tydligen hela Europa gjorde när romanen gavs ut i slutet av 1800-talet: vallfärda till Brygge för att gå i denna märkliga romans fotspår. Problemet är att jag förmodligen, precis som med Doktor Glas, kommer att bli desillusionerad. Städer ser sällan likadana ut med mer än 100 års mellanrum.
 
Romanen är en tragisk analogi mellan en änklings frus död och den dödsstämning som staden försänker honom i. Efter fruns död finns ingen mening med livet kvar längre, och då är det lika bra att flytta till en stad som känns död, så att man kan vittra bort. Mitt i all denna misär och vånda finns ett oerhört vackert poetiskt språk, som är drabbande och fyllt av kärlek.
 
Minst lika intressant är det att romanen tydligen påverkade Annie Åkerhjälm att skriva romanen Den sofvande staden, en roman som får klä skott för allt hennes hat mot Gävle. 1913 ska tydligen hela Sverige ha skrattat åt Gävle för denna taskiga skildring. Hon blev en mycket stor författare under några år, förutom i Gävle. Sen blev hon kvinnorätsmotståndare, demokratihatare och sedermera nazist. När Hitler tog sitt liv skrev hon att den största människan i världshistorien efter Jesus har dött. Övertygad nazist var hon visst tills hon dog 1956. Märklig koppling till en sentimental kärlekshistoria från Belgien.