Om att samläsa böcker

Jag läste nyligen Per Wästbergs Läsebok (Norstedts, 2019), en kort och snabbläst skrift om läsning, kultur och livet. Rent krasst har jag läst betydligt bättre verk i samma genre, men visst är det alltid trevligt med en liten inblick i en tänkande persons kulturella liv.

Det mest stående intrycket är Wästbergs tankar om att läsa böcker samtidigt, att litteratur om samläst kan berika ömsesidigt. Så har jag aldrig tänkt på läsning. Jag är måttlöst dålig på att hålla mig till en bok. Jag går till bokhyllan, får läslust, och tar fram vad jag känner för. Därmed inte sagt att jag lägger i från mig böckerna olästa, det är mycket få böcker jag inte har läst ut. Men drivet, lusten efter nya böcker, nya kunskaper, den sinar aldrig.

Men steget från att vara dålig på att hålla sig till en bok till att tänka att litterära verk kan berika varandra har jag aldrig tagit. Därför blir jag lite förvånad när jag, samläsande Vanessa Springoras Le Consentement, om den i Frankrike gigantiska Matzneff-affären, och Katarina Frostensons K, om hennes make, ”kulturprofilen” Jean-Claude Anault, plötsligt inser hur rätt Wästberg har.

Bägge verken är medryckande. Inte i att de skulle vara cliffhangers eller särdeles lättlästa, utan medryckande i betydelsen att läsaren förs med, man blir en del av massan som tycker utan att tänka. Man blir arg, arg över hur en individ kan utsättas för så tarvliga påhopp (när man läser K), arg över hur en individ kan sättas för så grova övergrepp utan att någon gör något (när man läser Le Consentement).’

I det här fallet berikar bägge verken verkligen varandra. Det är böcker om hur massan strömmar, flocken springer, och med bägge verken vid handen ser man nya mönster, mönster som nog ingen av författarna själva hade erkänt, men som visar att oavsett vilken sida människan står på är människan mänsklig.

För övrigt borde Springoras bok översättas snarast. Det är ett mästerverk i genren.

Hommage till hågkomna hundraåringar

”Hemma i min bokhylla står två romaner, som båda har förärats förord av författare som förefaller mer kända än de till själva romanerna. Det rör sig om Djuna Barnes Nightwood (1936), med ett förord av T. S. Eliot, och Carlo Emilio Gaddas Quer pasticciaccio brutto de via Merulana (1957), med ett förord av Italo Calvino. När en känd författare introducerar en annan, ännu inte lika känd, författares verk förlänar den något av sin egen status: med ett fint ord bidrar den kända författaren till en »konsakrering«. I både Calvinos och Eliots fall rör det sig om något av en enpersonskamp för att föra upp det nya namnet på den litterära kartan. Calvino var en varm anhängare av Gadda, som han ansåg fick alldeles för lite uppmärksamhet utanför Italiens porösa gränser; Eliot låter till och med sitt eget förord bli en ovanlig pamflett för Nightwoods förträfflighet. I den mån Nightwood och Quer pasticciaccio… har blivit klassiker har de delvis sina konsakrerande förordsförfattare att tacka. ”

Läs texten i sin helhet i Liberal Debatt: https://www.liberaldebatt.se/2019/12/hommage-till-hagkomna-hundraaringar/ 

Voltaire och mänskligheten

Många stora europeiska visionärer har varit fransmän. En av de största, författaren Victor Hugo, lade i mitten av 1800-talet fram idén om att man, för att ena kontinenten, skulle kunna ha en sorts världsutställning om Europa. I utställningen skulle man samla skulpturer över varje europeiskt lands största tänkare. Det skulle bli en fin utställning med Homeros från Grekland, Dante från Italien, osv. Alla av samma storlek, placerade på samma vis.

Utom för Voltaire då, såklart. Han skulle ju inte representera Frankrike, utan mänskligheten; han skulle också vara mycket större än alla andra, och placerad avskilt.

Frankrike är ändå ganska charmigt när man tänker på det.

Den skeva platsen

Jag läste precis ut Caterina Pascual Söderbaums roman Den skeva platsen (2015), en tämligen överväldigande och unik roman. Författaren dog alldeles för ung 2016, så det blev hennes första och sista. Romanen skildrar de mörkaste delarna av Europas 1900-tal, återberättat genom hennes familjeband.

Hennes far var en general i Francos armé, på hennes mors sida for bland annat släktingen Kristina Söderbaum till Tyskland och blev en av naziregimens mest hyllade skådespelerskor. Författaren växte upp i Katalonien under sjuttiotalet med en svensk mamma, spansk pappa och Hitlerporträtt på väggarna. I tonåren flyttade hon till mormor i Sverige och försökte acceptera sina tämligen olika och svårförenliga identiteter.

Familjeberättelserna samsas med historiska, verkliga dokument – utdrag ur dagböcker, brev, förhörsprotokoll. Bland annat om eutanasiprogrammen i Hartsheim, interneringslägren i det ockuperade Frankrike och inbördeskriget i Spanien på 30-talet.

Det var länge sedan jag läste något som gjorde Europas moderna historia så levande. Lästips om du vill förstå vad Europa är idag.

Några tankar om europeisk film

I förra veckan röstade Europaparlamentet i Strasbourg igenom en kontroversiell lag, som tvingar bland annat Netflix att visa 30% europeiskt material. Flera svenska EU-parlamentariker, bland annat Fredrick Federley, har riktat kraftig kritik mot lagförslaget. Lagen är sannerligen trubbig och missar målet, men problemet den försöker åtgärda är reellt. EU och dess politiker behöver bli bättre på att föreslå verkningsfulla åtgärder och inte bara symbollösningar som oftast missar målet.

Europa producerar årligen ungefär tre gånger så många filmer som USA. Det finns en oerhört stor europeisk filmproduktion. Samtidigt är sju av tio filmer som visas på europeiska biografer amerikanska. Trots denna stora europeiska filmproduktion får en stor del av filmerna alltså aldrig komma upp på vita duken.

Detta är såklart ett problem av flera anledningar. Dels innebär det att skattepengar – många filmer finansieras till stor eller huvudsaklig del av statliga eller regionala filmfonder – spenderas på filmer som ingen ser. Dels innebär det att det finns mängder av europeisk film som aldrig når en större publik. Ett flertal filmer presenteras och visas på små kulturfestivaler och har på så vis ändå sin nisch – många är vi som gärna besöker den portugisiska eller slovenska filmfestivalen i staden vi bor för att se och uppleva smala nationella produktioner. Men om målet är en konkurrenskraftig europeisk filmindustri är det såklart långtifrån tillräckligt.   

Varför är det då på detta viset? Det finns flera skäl. Om vi jämför med USA: USA har Hollywood, en nationell filmhuvudstad. Stora budgetar kommer ur nationella fonder, fonder som motsvarar 300 miljoner amerikaner och inte 13 miljoner belgare eller fem miljoner danskar. Få pratar om en stolt Minnesota- eller Alaska-filmtradition. Handlingen kan förvisso utspelas i Minnesota eller Alaska, men filmen är amerikansk. Och filmen spelas framförallt huvudsakligen in på engelska, vilket gör räckvidden global och inte bara huvudsakligen nationell.

EU har inget Hollywood. Resurser poolas sällan till större produktioner (även om undantag blir vanligare, såsom Liv Ullmans fantastiska norsk-brittisk-irländsk-franska produktion av Fröken Julie från 2014), utan ofta produceras en mindre nationell produktion av nationella eller regionala medel. EU:s stora språkliga mångfald gör att filmer, om de ska visas över landsgränser, måste textas eller dubbas, där det senare är vanligt i många av de större länderna.

Ordföranden för den fransk-amerikanska kulturstiftelsen konstaterade en gång att skillnaden mellan amerikansk och europeisk film är att USA producerar simpla berättelser med stora budgetar, medan Europa producerar komplexa berättelser med små budgetar. Även om det kan tilltala en smal publik ger det få möjligheter för europeisk film att konkurrera på den globala filmmarknaden.

EU:s nya lagstiftning kommer knappast ändra på det. Problemet är ej att filmerna inte finns, utan att för få vill se dem. Ska man få en filmindustri där filmerna visas på Netflix eller biografer måste man dels fundera över vad människor vill se, dels i högre grad börja samarbeta över nationsgränser. EU tillsammans med den europeiska filmindustrin skulle kunna intensifiera arbetet med den typen av gränsöverskridande kulturarbeten. Fram tills att det händer kan EU ha hur många tvingande symbolåtgärder som helst: få kommer ändå att se filmerna.