Jag läste nyligen Per Wästbergs Läsebok (Norstedts, 2019), en kort och snabbläst skrift om läsning, kultur och livet. Rent krasst har jag läst betydligt bättre verk i samma genre, men visst är det alltid trevligt med en liten inblick i en tänkande persons kulturella liv.

Det mest stående intrycket är Wästbergs tankar om att läsa böcker samtidigt, att litteratur om samläst kan berika ömsesidigt. Så har jag aldrig tänkt på läsning. Jag är måttlöst dålig på att hålla mig till en bok. Jag går till bokhyllan, får läslust, och tar fram vad jag känner för. Därmed inte sagt att jag lägger i från mig böckerna olästa, det är mycket få böcker jag inte har läst ut. Men drivet, lusten efter nya böcker, nya kunskaper, den sinar aldrig.

Men steget från att vara dålig på att hålla sig till en bok till att tänka att litterära verk kan berika varandra har jag aldrig tagit. Därför blir jag lite förvånad när jag, samläsande Vanessa Springoras Le Consentement, om den i Frankrike gigantiska Matzneff-affären, och Katarina Frostensons K, om hennes make, ”kulturprofilen” Jean-Claude Anault, plötsligt inser hur rätt Wästberg har.

Bägge verken är medryckande. Inte i att de skulle vara cliffhangers eller särdeles lättlästa, utan medryckande i betydelsen att läsaren förs med, man blir en del av massan som tycker utan att tänka. Man blir arg, arg över hur en individ kan utsättas för så tarvliga påhopp (när man läser K), arg över hur en individ kan sättas för så grova övergrepp utan att någon gör något (när man läser Le Consentement).’

I det här fallet berikar bägge verken verkligen varandra. Det är böcker om hur massan strömmar, flocken springer, och med bägge verken vid handen ser man nya mönster, mönster som nog ingen av författarna själva hade erkänt, men som visar att oavsett vilken sida människan står på är människan mänsklig.

För övrigt borde Springoras bok översättas snarast. Det är ett mästerverk i genren.