Om att samläsa böcker

Jag läste nyligen Per Wästbergs Läsebok (Norstedts, 2019), en kort och snabbläst skrift om läsning, kultur och livet. Rent krasst har jag läst betydligt bättre verk i samma genre, men visst är det alltid trevligt med en liten inblick i en tänkande persons kulturella liv.

Det mest stående intrycket är Wästbergs tankar om att läsa böcker samtidigt, att litteratur om samläst kan berika ömsesidigt. Så har jag aldrig tänkt på läsning. Jag är måttlöst dålig på att hålla mig till en bok. Jag går till bokhyllan, får läslust, och tar fram vad jag känner för. Därmed inte sagt att jag lägger i från mig böckerna olästa, det är mycket få böcker jag inte har läst ut. Men drivet, lusten efter nya böcker, nya kunskaper, den sinar aldrig.

Men steget från att vara dålig på att hålla sig till en bok till att tänka att litterära verk kan berika varandra har jag aldrig tagit. Därför blir jag lite förvånad när jag, samläsande Vanessa Springoras Le Consentement, om den i Frankrike gigantiska Matzneff-affären, och Katarina Frostensons K, om hennes make, ”kulturprofilen” Jean-Claude Anault, plötsligt inser hur rätt Wästberg har.

Bägge verken är medryckande. Inte i att de skulle vara cliffhangers eller särdeles lättlästa, utan medryckande i betydelsen att läsaren förs med, man blir en del av massan som tycker utan att tänka. Man blir arg, arg över hur en individ kan utsättas för så tarvliga påhopp (när man läser K), arg över hur en individ kan sättas för så grova övergrepp utan att någon gör något (när man läser Le Consentement).’

I det här fallet berikar bägge verken verkligen varandra. Det är böcker om hur massan strömmar, flocken springer, och med bägge verken vid handen ser man nya mönster, mönster som nog ingen av författarna själva hade erkänt, men som visar att oavsett vilken sida människan står på är människan mänsklig.

För övrigt borde Springoras bok översättas snarast. Det är ett mästerverk i genren.

Voltaire och mänskligheten

Många stora europeiska visionärer har varit fransmän. En av de största, författaren Victor Hugo, lade i mitten av 1800-talet fram idén om att man, för att ena kontinenten, skulle kunna ha en sorts världsutställning om Europa. I utställningen skulle man samla skulpturer över varje europeiskt lands största tänkare. Det skulle bli en fin utställning med Homeros från Grekland, Dante från Italien, osv. Alla av samma storlek, placerade på samma vis.

Utom för Voltaire då, såklart. Han skulle ju inte representera Frankrike, utan mänskligheten; han skulle också vara mycket större än alla andra, och placerad avskilt.

Frankrike är ändå ganska charmigt när man tänker på det.

Några tankar om europeisk film

I förra veckan röstade Europaparlamentet i Strasbourg igenom en kontroversiell lag, som tvingar bland annat Netflix att visa 30% europeiskt material. Flera svenska EU-parlamentariker, bland annat Fredrick Federley, har riktat kraftig kritik mot lagförslaget. Lagen är sannerligen trubbig och missar målet, men problemet den försöker åtgärda är reellt. EU och dess politiker behöver bli bättre på att föreslå verkningsfulla åtgärder och inte bara symbollösningar som oftast missar målet.

Europa producerar årligen ungefär tre gånger så många filmer som USA. Det finns en oerhört stor europeisk filmproduktion. Samtidigt är sju av tio filmer som visas på europeiska biografer amerikanska. Trots denna stora europeiska filmproduktion får en stor del av filmerna alltså aldrig komma upp på vita duken.

Detta är såklart ett problem av flera anledningar. Dels innebär det att skattepengar – många filmer finansieras till stor eller huvudsaklig del av statliga eller regionala filmfonder – spenderas på filmer som ingen ser. Dels innebär det att det finns mängder av europeisk film som aldrig når en större publik. Ett flertal filmer presenteras och visas på små kulturfestivaler och har på så vis ändå sin nisch – många är vi som gärna besöker den portugisiska eller slovenska filmfestivalen i staden vi bor för att se och uppleva smala nationella produktioner. Men om målet är en konkurrenskraftig europeisk filmindustri är det såklart långtifrån tillräckligt.   

Varför är det då på detta viset? Det finns flera skäl. Om vi jämför med USA: USA har Hollywood, en nationell filmhuvudstad. Stora budgetar kommer ur nationella fonder, fonder som motsvarar 300 miljoner amerikaner och inte 13 miljoner belgare eller fem miljoner danskar. Få pratar om en stolt Minnesota- eller Alaska-filmtradition. Handlingen kan förvisso utspelas i Minnesota eller Alaska, men filmen är amerikansk. Och filmen spelas framförallt huvudsakligen in på engelska, vilket gör räckvidden global och inte bara huvudsakligen nationell.

EU har inget Hollywood. Resurser poolas sällan till större produktioner (även om undantag blir vanligare, såsom Liv Ullmans fantastiska norsk-brittisk-irländsk-franska produktion av Fröken Julie från 2014), utan ofta produceras en mindre nationell produktion av nationella eller regionala medel. EU:s stora språkliga mångfald gör att filmer, om de ska visas över landsgränser, måste textas eller dubbas, där det senare är vanligt i många av de större länderna.

Ordföranden för den fransk-amerikanska kulturstiftelsen konstaterade en gång att skillnaden mellan amerikansk och europeisk film är att USA producerar simpla berättelser med stora budgetar, medan Europa producerar komplexa berättelser med små budgetar. Även om det kan tilltala en smal publik ger det få möjligheter för europeisk film att konkurrera på den globala filmmarknaden.

EU:s nya lagstiftning kommer knappast ändra på det. Problemet är ej att filmerna inte finns, utan att för få vill se dem. Ska man få en filmindustri där filmerna visas på Netflix eller biografer måste man dels fundera över vad människor vill se, dels i högre grad börja samarbeta över nationsgränser. EU tillsammans med den europeiska filmindustrin skulle kunna intensifiera arbetet med den typen av gränsöverskridande kulturarbeten. Fram tills att det händer kan EU ha hur många tvingande symbolåtgärder som helst: få kommer ändå att se filmerna.

Václav Havel, Sommartankar

Václav Havel, Sommartankar

Hur tar man ett land från kommunism till liberalism, från diktatur till frihet och från planstyrning till marknadsekonomi? Hur gör man det utan att samhället kollapsar, och hur hanterar man friheten så att man undviker en moralkollaps?

1991 gjorde den dåvarande tjeckoslovakiske presidenten Václav Havel ett försök att besvara frågorna, i en tämligen unik skrift som till svenska översatts som Sommartankar. Den amerikanske översättaren, Paul Wilson, menar att det är enastående att en president lyckas skriva ett testamente under sin tid vid makten som är så tydligt och vackert. Los Angeles Times och New York Times argumenterar längs samma linjer.

Havel lyckades inte med allt han föresatte sig. En del av hans idéer framstod i praktiken som märkliga. Utvecklingen i landet idag hade han förmodligen varit tämligen missnöjd med. Havels arv verkar, i tjeckisk politik, ganska begränsat. Boken är dock oerhört vacker, framförallt sett till många av de utmaningar som den västerländska demokratin står inför idag.

Inspirerades Fukuyama av Havel när han i The End of History argumenterade för att kommunismens fall innebar historiens slut, och den ultimata segern för den västerländska demokratin? Ingen aning – men för Havel framstod kommunismens fall som ideologins död, och det viktiga var att använda friheten till att befästa demokratin, marknadsekonomin och självständigheten. Marxismens frånvaro måste just förbli ideologins frånvaro. Med det känns skillnaden mellan Fukuyama och Havel känns helt plötsligt inte gigantisk.

I det första kapitlet ägnar Havel många tankar åt hur man ska bevara medmänsklighet, moral och humanitet efter kommunismens fall. Inte för att något av det just fanns under kommunismen, men för att den ”frihetschock” som Havel menar uppstår efter att den makt som förtryckt folk i decennier försvinner för många blir svår att hantera. Kommunismen, skriver han, har skapat människor som är själviska, avundsjuka och hatiska. En politisk moral och moralisk politik behövs i bryggan till demokrati och självständighet. Kommunismen besegrades genom liv, med tankar och med mänsklig värdighet – med ordet som vapen, och den fria tanken som energi. Den mänskliga värdigheten förblir det viktigaste vapnet för att bevara friheten. Om man bara ser värdighet som en superstruktur av produktionsfaktorer kan man aldrig förstå politisk makt genom värdighet. Värdigheten uppnår man genom att vara genuin. Genom att frångå strategi, taktik, spelregler och inövade gester: genom att vara sig själv. Genom att vara direkt och genom att vara fri.

Faktum är att han till och med riktar en direkt uppmaning till människor som – kan man kanske säga – är som han själv. Om ditt hjärta är på rätt ställe och om du har värdighet så är ditt öde att bli politiker. Om du dessutom inte vill ha makt så är det i politiken du hör hemma.

Politiken måste fostra en kultur, en kultur i den bredaste bemärkelsen. Det som kännetecknar nationens andlighet, traditioner och intellekt. Kulturen är det som håller människor samman i en icke-perfekt värld, och någon perfekt värld existerar inte. Men staten ska inte skapa kulturen, eller betala för den. På sin höjd bör staten finansiera bevarandet av kulturarv, kyrkor och bibliotek. Resten bör lämnas upp till marknaden, till värdiga medborgare. Värdiga medborgare som engagerar sig i samhället, utan ideologiska övertygelser. Post-politik känns kanske rimligt som begrepp.

Kultur är också att känna sig hemma. Att känna sig hemma i sin utbildning, sin uppfostran och sin sociala miljö. I sin ort, sitt land och i Europa. När alla behandlas lika av staten och staten bygger på medborgarskapet kan vi alla finna hem i civilsamhället, i kulturen och i värdigheten. Staters, regioners och länders självständighet fungerar bara om de härleds från den enda genuina självständigheten: den enskilda människans.

Kampen mot nationalismen menar Havel bör föras just genom medborgarskapet, konstitutionalismen. När den etniska samhörigheten blir sekundär därför att nationen är primär kommer känslan av etnisk tillhörighet också tappa i kraft. När civilsamhället är mångfacetterat därför att människor är mångfacetterade besegras den etniskt burna nationalismen. På samma vis är Havel skeptisk till att partier får stort inflytande. Civilsamhället begränsar nationella tillhörigheter, men för starka partitillhörigheter kan verka på bekostnad av samhällets bästa. Framförallt skapar det en situation där valen blir det viktigaste och inte vad man genomför. För att ett land på väg mot demokrati och självständighet ska kunna genomleva övergången på ett ordnat vis måste människor känna tilltro till nationen i första hand, för att olika grupper inte ska ställas mot varandra. När politiken blir sakpolitisk och inte ideologisk kommer människor verka för att föra landet framåt.

Därför bör också ekonomin lämnas till marknaden. Partier kämpar för sin egen vinning därför att de inte förstår bättre; politiker begränsar ekonomin till det sämre därför att de inte förstår bättre. Det känns som en Havel-flört med Aristofanes nidbild av Sokrates som sträcker huvudet ovan molnen för att försöka se gudarna när han gör narr av politiker som tror att det går att planera ekonomin. Havels erfarenheter gör honom övertygad om att marknadsekonomin är det enda som fungerar, därför att det är det enda som speglar livets essens och komplexitet: ”försöket att ena alla ekonomiska enheter under en enda monstruös ägares auktoritet – statens – och att underställa allt ekonomiskt liv till en central röst som menar sig själv vara smartare än livet själv är en attack på livet självt.” Det är ett tecken på människans hybris. Havels attack mot kommunismen är central: ”kommunistisk ekonomi föddes ur en arrogant, utopisk rationalitet som lyfte sig själv över alla andra.”

Däremot inte sagt att marknadsekonomin är alltings mening. Marknaden måste liksom politiken ha en sorts moral. Men den kan inte politiken befästa. Vissa saker behöver staten bestämma även om ekonomin, men mindre och mindre. I början kan en del politik behövas för att kunna ”bära bördan av vår nyligen vunna frihet”, men den måste växa bort.

Att hitta Tjeckoslovakiens hem är också att hitta Tjeckoslovakiens plats i Europa. När järnridån föll föll det som förhindrade en total europeisk unifiering. Med järnridåns fall kan Europa för första gången i historien att bli ett samhälle helt ”förenat i mångfald”. Västerländsk demokrati och västerländska värden kan spridas över hela Europa, och tillsammans bidra till att ännu tydligare stärka den transatlantiska länken. Tjeckoslovakien vill påbörja ett ”återvändande till Europa”, i vad som är början på ”United States of Europe”. Havel drömmer om en europeisk konfederation där Helsingforsprocessen är garant, där Nato ansvarar för säkerheten, där Europarådet utgör dess politiska centrum och där en gradvis växande europeisk gemenskap är det som driver på. I en sådan plats vill Tjeckoslovakien hitta sitt hem.

I det hemmet har gränserna inom den europeiska gemenskapen blivit allt mindre viktigare. Allt mer makt har lämnats över till supranationella institutioner, och människor, tjänster, varor och pengar rör sig fritt över gränserna. Men nationernas identitet bör ändå bevaras. Det handlar inte om att kämpa mot varandra, utan att prata med olika röster. Varje europeiskt land, menar Havel, har sin egen särprägel som gör landet värt att försvara – men det är just det som berikar Europa, olika instrument i den europeiska orkestern. Tjeckoslovakien vill Havel göra till en de distinkta röster ”som den europeiska kören utgörs av.”

Havel gjorde gott om misstag som president, och hans bok är emellanåt både naiv och vacklar i sin tydlighet. Historien var inte död och är det inte nu heller, och vi behöver fortfarande kämpa för ideologier – vare sig Havel vill det eller inte. Det är förståeligt att en som kämpat mot marxism stora delar av sitt liv är skeptisk till ideologier, men ideologier kombinerat med pragmatism behöver inte utgöra någon fara. Snarare är ryggradslösa politiker kanske något att hålla avstånd till.

Samtidigt visar Havel, liksom Macron gör idag, att det går att bli populär genom statsmannamässighet, genom moral, trevlighet och direkthet, genom att prata om EU- och Europafrågor, och genom att ena människor över partigränser snarare än att befästa partiers olika makt.

Till syvende och sist vill jag bara säga att det var en väldigt läsvärd bok, som fortfarande har relevans om man funderar över moralens plats i politiken, politikens plats i samhället och samhällets plats i Europa.

Cementträdgården – fångar tidens era?

I varje given tid finns det några författare som, oftast bara i ett eller högst ett par, verk, lyckas sätta fingret på en hel tidsanda. Inte bara genom handlingen, utan rakt igenom: i språk, struktur, berättarteknik, teman, motiv. När man stöter på en sådan bok kan man, även om man inte ens har levt när boken är skriven, känna att dess anda tätnar kring en och blir verklig. Inte på något metafysiskt eller magiskt plan, utan genom att boken triggar ens fantasi på ett så verklighetstroget sätt att man kan tycker sig kunna föreställa sig hur det var att traska runt på jordklotet just då.

Så känner jag när jag läser Auden och Isherwoods tidiga verk. Då blir 20- och 30-talets Storbritannien och Tyskland levande. Det har hjälpt mig att förstå tidsandan kring, bland annat, Weimartyskland och fascism, bättre än någon historiebok. Farväl till Berlin, till exempel, på många vis _är_ 1929-33 i Berlin. Sinnebilden av tidseran på 300 sidor.

Samma känsla har jag när jag läser Ian McEwans tre tidigaste verk, Cementträdgården, Främlingars tröst och Tiden och barnet. Det är rakt igenom obehaglig läsning som efterlämnar vakna nätter av rädsla för mardrömmar, men så vackert och stilistiskt fulländade, och så pekfingersäkra på brittiskt 60- och 70-tal, att håren reser sig på huden. Därför var det så fascinerande att skriva Wikipedia-artikeln om Cementträdgården, för i studierna för artikeln kunde jag sätta ord på mina tankar och känslor när jag läste verket första gången.

Synd bara att McEwan tyvärr inte har lyckats bevara sin skärpa. Men det drabbar väl många författare, viljan att skriva fler verk än man har kapacitet att skapa kvalitet av.

Har ni några exempel på sådana verk?