I varje given tid finns det några författare som, oftast bara i ett eller högst ett par, verk, lyckas sätta fingret på en hel tidsanda. Inte bara genom handlingen, utan rakt igenom: i språk, struktur, berättarteknik, teman, motiv. När man stöter på en sådan bok kan man, även om man inte ens har levt när boken är skriven, känna att dess anda tätnar kring en och blir verklig. Inte på något metafysiskt eller magiskt plan, utan genom att boken triggar ens fantasi på ett så verklighetstroget sätt att man kan tycker sig kunna föreställa sig hur det var att traska runt på jordklotet just då.
Så känner jag när jag läser Auden och Isherwoods tidiga verk. Då blir 20- och 30-talets Storbritannien och Tyskland levande. Det har hjälpt mig att förstå tidsandan kring, bland annat, Weimartyskland och fascism, bättre än någon historiebok. Farväl till Berlin, till exempel, på många vis _är_ 1929-33 i Berlin. Sinnebilden av tidseran på 300 sidor.
Samma känsla har jag när jag läser Ian McEwans tre tidigaste verk, Cementträdgården, Främlingars tröst och Tiden och barnet. Det är rakt igenom obehaglig läsning som efterlämnar vakna nätter av rädsla för mardrömmar, men så vackert och stilistiskt fulländade, och så pekfingersäkra på brittiskt 60- och 70-tal, att håren reser sig på huden. Därför var det så fascinerande att skriva Wikipedia-artikeln om Cementträdgården, för i studierna för artikeln kunde jag sätta ord på mina tankar och känslor när jag läste verket första gången.
Synd bara att McEwan tyvärr inte har lyckats bevara sin skärpa. Men det drabbar väl många författare, viljan att skriva fler verk än man har kapacitet att skapa kvalitet av.
Har ni några exempel på sådana verk?
Eric Luth 