Jag slås också av Erasmus ständiga vilja att föra samtal och resonera snarare än att debattera och domdera. Humanismens grundkärna, behovet av att förstå och analysera, känns i en twitterera ibland avlägsen. Samtidigt är det kanske någonstans i botten det som kännetecknar Europa? Om vi någon gång ska bli enade i mångfald (EU:s officiella slogan) är det kanske hit vi måste leta oss igen: det lågmälta, stilistiska samtalet. Ibland känns det som att retorik och pedagogik skulle behöva bli en viktigare del av undervisning och politisk diskussion. Budskapet är viktigt, men det är faktiskt också viktigt hur budskap framförs, och hur man för en dialektisk diskussion.

Den sista funderingen är över Erasmus arv idag. Burton (författaren) resonerar i slutet över Erasmus inflytande på modern tid, och konstaterar att han fortsätter att påverka allt som skrivs i Europa. Samtidigt är den sista konkreta arvtagare hon nämner Stefan Zweig (som dog på 30-talet), innan hon nämner Erasmus-programmet – men ledsamt konstaterar att få Erasmusstudenter nog vet vem Erasmus var och varför programmet kallas såsom det görs.

Var finns Erasmus anda i modern kulturell, filosofisk och intellektuell debatt? Vem företräder det lågmälta, stilistiska samtalet? Dels är det en retorisk fråga – men också en av djupaste intresse, för jag skulle gärna läsa moderna författare som verkar i någon form av Erasmus-arv.

Stort tack också Lillemor och Pelle för en fantastisk födelsedagspresent. Den bär jag med mig länge.