I förra veckan röstade Europaparlamentet i Strasbourg igenom en kontroversiell lag, som tvingar bland annat Netflix att visa 30% europeiskt material. Flera svenska EU-parlamentariker, bland annat Fredrick Federley, har riktat kraftig kritik mot lagförslaget. Lagen är sannerligen trubbig och missar målet, men problemet den försöker åtgärda är reellt. EU och dess politiker behöver bli bättre på att föreslå verkningsfulla åtgärder och inte bara symbollösningar som oftast missar målet.

Europa producerar årligen ungefär tre gånger så många filmer som USA. Det finns en oerhört stor europeisk filmproduktion. Samtidigt är sju av tio filmer som visas på europeiska biografer amerikanska. Trots denna stora europeiska filmproduktion får en stor del av filmerna alltså aldrig komma upp på vita duken.

Detta är såklart ett problem av flera anledningar. Dels innebär det att skattepengar – många filmer finansieras till stor eller huvudsaklig del av statliga eller regionala filmfonder – spenderas på filmer som ingen ser. Dels innebär det att det finns mängder av europeisk film som aldrig når en större publik. Ett flertal filmer presenteras och visas på små kulturfestivaler och har på så vis ändå sin nisch – många är vi som gärna besöker den portugisiska eller slovenska filmfestivalen i staden vi bor för att se och uppleva smala nationella produktioner. Men om målet är en konkurrenskraftig europeisk filmindustri är det såklart långtifrån tillräckligt.   

Varför är det då på detta viset? Det finns flera skäl. Om vi jämför med USA: USA har Hollywood, en nationell filmhuvudstad. Stora budgetar kommer ur nationella fonder, fonder som motsvarar 300 miljoner amerikaner och inte 13 miljoner belgare eller fem miljoner danskar. Få pratar om en stolt Minnesota- eller Alaska-filmtradition. Handlingen kan förvisso utspelas i Minnesota eller Alaska, men filmen är amerikansk. Och filmen spelas framförallt huvudsakligen in på engelska, vilket gör räckvidden global och inte bara huvudsakligen nationell.

EU har inget Hollywood. Resurser poolas sällan till större produktioner (även om undantag blir vanligare, såsom Liv Ullmans fantastiska norsk-brittisk-irländsk-franska produktion av Fröken Julie från 2014), utan ofta produceras en mindre nationell produktion av nationella eller regionala medel. EU:s stora språkliga mångfald gör att filmer, om de ska visas över landsgränser, måste textas eller dubbas, där det senare är vanligt i många av de större länderna.

Ordföranden för den fransk-amerikanska kulturstiftelsen konstaterade en gång att skillnaden mellan amerikansk och europeisk film är att USA producerar simpla berättelser med stora budgetar, medan Europa producerar komplexa berättelser med små budgetar. Även om det kan tilltala en smal publik ger det få möjligheter för europeisk film att konkurrera på den globala filmmarknaden.

EU:s nya lagstiftning kommer knappast ändra på det. Problemet är ej att filmerna inte finns, utan att för få vill se dem. Ska man få en filmindustri där filmerna visas på Netflix eller biografer måste man dels fundera över vad människor vill se, dels i högre grad börja samarbeta över nationsgränser. EU tillsammans med den europeiska filmindustrin skulle kunna intensifiera arbetet med den typen av gränsöverskridande kulturarbeten. Fram tills att det händer kan EU ha hur många tvingande symbolåtgärder som helst: få kommer ändå att se filmerna.