I höstas nominerades Per Wirtén till Augustpriset i kategorin facklitteratur för Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater.  Med tanke på temat är egentligen det mest förvånande att jag inte har läst ut boken förrän nu. Rimligtvis borde jag ha ha stått i kön utanför bokhandeln dagen den släpptes (det var förmodligen ingen kö). I efterhand slås jag av hur stort det är att en Europafederalist nomineras till Augustpriset. Federalismen, en idé som är så död i Sverige, populariseras och letar sig in i de akademiska, litterära och folkliga finrummen.

Det är uppenbart att jag och Per Wirtén har avvikande åsikter på många områden. Han är en, av många på europeisk nivå, framstående socialistiskt lagd federalist, och jag förespråkar liberaliseringar och friare marknader. Hans ekonomiska förslag är emellanåt långt ifrån det jag själv tror på. Ändå är det omöjligt att inte ryckas med, framförallt av Wirténs energi och engagemang. Han rör sig både bildligt och bokstavligt tvärs över den europeiska kontinenten. Huvuddelarna av boken skrivs på tågresor på europeiska järnvägsnät, innan han landar i ett finanskvarterens London som försöker komma över en Brexitbakfylla. Delvis är det mycket mörkt. Fattigdomen, missnöjet och rädslan sprider ut sig. Oförmågan till att se behovet av reformer och förändring varvas med hans ökande oförmåga att se över huvud taget – hans syn blir allt sämre, och vi får följa med honom till optikern.

Men mörkret tar aldrig överhanden. Det tjänar som varningsklocka för en blind kontinent, men det är inte slutmålet. Faktum är att det finns en positiv klang i Wirténs mörker, som jag verkligen inspireras av. I hans historieskrivning över EU:s founding fathers – Jean Monnet, Jacques Delors och Altiero Spinelli för att nämna några exempel – visar han på hur de negativa motgångarna nästan alltid har tjänat som språngbrädor för förändring. Det är i motström som EU har utvecklats, men utvecklingen har hela tiden gått framåt. Det är en berättelse som känns särskilt viktig i en tidsålder med Brexit på den europeiska kontinenten, Trump på den amerikanska och Steve Bannon på resor för att väcka europeisk populism.

Några tankar väcker särskilt starkt intresse hos mig. En tendens jag inte har funderat över tidigare är den som Wirtén beskriver som europeiseringen av stadsbilden. Det klagas ofta över hur amerikaniserat allt i Europa är: snabbmatsrestauranger, slit och släng-kedjor och dålig populärkultur. Wirtén invänder: majoriteten av butikskedjorna på de europeiska gatorna, i galleriorna, är spanska, svenska och tyska: H&M, Zara, Deichmann, Ikea, bara för att nämna några exempel. Vi äter på Vapiano, Gateau eller den lokala pizzerian. Ibland äter vi till och med tapas. Och när vi går till caféet dricker vi Espresso, Cappuccino eller Macchiato. Varje europeisk stad med aktning utvecklar en gamla stan, gemytliga gamla kvarter med lyxrestauranger, fina boutiquer och promenadstråk som lockar turister en masse. Över hela Europa ser den europeiska staden allt mer lik ut. Utan att vi märker det växer en europeisk stadsbild fram, men vi märker det inte för vi kallar den för amerikansk. Det finns en allt starkare europeisk identitet, men vi tänker inte på den för den är så självklar.

Samtidigt visar Wirtén på bristerna i EU:s nuvarande form. Jag håller inte med honom om att svaret på EU:s utmaningar nödvändigtvis är aktivare fördelningspolitik, avskaffad återhållsamhet och ökade tväreuropeiska investeringar. Inte heller om skatter på finansiella transaktioner. Men det finns grundläggande systemfrågor där Wirtén har träffande och svidande kritik som verkligen är relevant. Hur ska medborgare känna att valet till ett parlament är relevant om besluten, de viktiga besluten, ändå fattas i rådets slutna korridorer? Var ska den italienske arbetslöse ynglingen visa sitt missnöje med ekonomisk politik beslutad av Tyskland och Frankrike i Bryssel om demokratin, den riktiga, parlamentariska demokratin, ändå är underordnad mellanstatliga, slutna forum? För några veckor sedan röstade till och med EU-parlamentet ner ett förslag om transnationella listor i EU, ett konkret förslag för att göra systemet mer demokratiskt. Vad är den demokratiska framtiden för EU när rådet vägrar lämna från sig makt och parlamentet inte verkar vilja ta den?

Macron och Merkel har signalerat, efter att Macrons förslag om transnationella listor inte fallit i godan jord, att mer makt och beslut kanske ska samlas i Euroländernas forum. När mer demokrati röstas ner blir kanske resultatet mindre demokrati. Här infinner sig brännande frågor. Min simpla analys, som Wirtén verkar dela, är att EU är fast mellan ett mellanstatligt och överstatligt projekt, och att pendeln rör sig utifrån hur rådet – alltså ländernas regeringschefer – resonerar för dagen. Det börjar bli dags att bestämma sig: en demokratisk, överstatlig union med budget och reell makt eller en mellanstatlig union som hanterar vissa frågor genom överläggningar. Vad jag är för är helt uppenbart, men velandet mellan formerna bör nog snart ta slut. En viktig poäng i sammanhanget som Wirtén lyfter är att federalism har blivit ett märkligt skällsord. Några av de mest decentralistiska staterna i EU – Belgien & Tyskland, för att nämna två exempel – är federala eller förbundsstater.  Federalism och decentralism är inte motsättningar, utan går snarast hand i hand. Ett federalistiskt EU bestämmer inte allt i Bryssel – det kanske till och med bestämmer mindre än idag, men bestämmer det på riktigt.

Vid några tillfällen har det nog gått lite fort för Wirtén. En del fakta slirar på sanningen. Hans ekonomiska analyser haltar emellanåt (kanske beror på internet på tåget?). Att Bratislava skulle ha högre BNP per capita än Storstockholm, jo det stämmer om man verkligen siffertrixar och inräknar hela landets bilproduktion i huvudstaden, etc., men återspeglar knappast verkligheten. Det finns fler exempel, men utöver det är det verkligen en läsvärd, aktuell och viktig bok. Håller tummarna att den översätts till engelska eller andra språk, för den skulle nog behövas som energiinjektion även i övriga Europa.