Jag läste precis ut George Rodenbachs magnum opus i romanform, Bruges-la-morte (översatt till svenska som Brygge-den-döda tror jag). Trots att jag aldrig har varit i Brygge – vilket är märkligt i sig efter att ha bott i Belgien i mer än ett år – är jag helt betagen. Det närmaste jag kan komma på i litterär besjälning av en stad är Doktor Glas, som var hela min referenspunkt till Stockholm när jag flyttade hit. Jag vill göra precis som tydligen hela Europa gjorde när romanen gavs ut i slutet av 1800-talet: vallfärda till Brygge för att gå i denna märkliga romans fotspår. Problemet är att jag förmodligen, precis som med Doktor Glas, kommer att bli desillusionerad. Städer ser sällan likadana ut med mer än 100 års mellanrum.
Romanen är en tragisk analogi mellan en änklings frus död och den dödsstämning som staden försänker honom i. Efter fruns död finns ingen mening med livet kvar längre, och då är det lika bra att flytta till en stad som känns död, så att man kan vittra bort. Mitt i all denna misär och vånda finns ett oerhört vackert poetiskt språk, som är drabbande och fyllt av kärlek.
Minst lika intressant är det att romanen tydligen påverkade Annie Åkerhjälm att skriva romanen Den sofvande staden, en roman som får klä skott för allt hennes hat mot Gävle. 1913 ska tydligen hela Sverige ha skrattat åt Gävle för denna taskiga skildring. Hon blev en mycket stor författare under några år, förutom i Gävle. Sen blev hon kvinnorätsmotståndare, demokratihatare och sedermera nazist. När Hitler tog sitt liv skrev hon att den största människan i världshistorien efter Jesus har dött. Övertygad nazist var hon visst tills hon dog 1956. Märklig koppling till en sentimental kärlekshistoria från Belgien.
Eric Luth 