Det här har helt klart varit ett händelserikt dygn, förmodligen ett av de mer händelserika det här året. Gårdagen började med att Václav Havel, Tjeckoslovakiens sista och Tjeckiens första president, av Carl Bildt beskriven som en av vår tids allra största européer, avled efter en längre tids sjukdom. Därefter följde morgonen med två kanske inte så chockerande men fortfarande omvälvande händelser: Nordkorea meddelar att Kim Jung Il avlidit, och Victor Muller begär Saab i konkurs.

Vad som ska hända med Nordkorea är alltid en lika intressant fråga. Sedan kommunismens fall 1990 har totalitär stat efter totalitär stat, kommunistisk stat efter kommunistisk, fallit: Östtyskland föll, Sovjetunionen föll, Albanien föll, och säkert flera som är värda att uppmärksammas. Men Nordkorea står fortfarande kvar. Under arabiska våren har stora delar av världens diktaturer känt marken skälva. Men Nordkorea har fortfarande stått kvar. Vi nås av rapporter om svält, massfångläger, inhumana levnadstillstånd, och så vidare, och så vidare. Men befolkningen har ändå inte lyckats störta Kim Jung Il och hans familj.

Egentligen vet vi inte mycket om Nordkorea. De rapporter vi nås av kommer antingen från flygbilder, eller från Nordkoreas statsmedia, som bland annat menar att Kim Jung Il är vida ansedd hela världen runt som en av de bästa ledarna. Amnesty och andra människorättsgrupper försöker kontinuerligt släppa rapporter om situationen i landet, men fortfarande, egentligen vet knappt någonting.

Förmodligen kommer situationen inte ändras. Personer som har träffat efterträdaren, Kim Jung Un, säger att han är i det närmaste en reinkarnation av sin far: samma temperament, samma åsikter, samma kroppshydda, samma utseende.. Listan kan göras lång. Man kan alltid hoppas på det bästa, men sannolikheten att regimen i världens mest slutna land nu skall falla är oerhört liten. Det är inte omöjligt att det blir en orolig tid, men tyvärr kommer det nog dröja innan kanske världens mest slutna land slutligen får känna frihetens vindar svepa genom landet.

Vad som ska hända med Saab är förhoppningsvis lättare att säga. Vad vissa vänstermänniskor än vill säga fungerar marknaden bäst när marknaden får råda. Saab har inte lyckats hålla sig à jour med konsumenternas efterfrågan, och därför har folk inte köpt bilarna. Visst har det funnits en traditionalistisk minoritet som köpt Saab nu eftersom de alltid har gjort så, men det är inte en tillräckligt stor del för att få företaget att gå runt. Det här har inte varit något nytt, utan är ett problem som har funnits länge. Att vi kan vara ytterst glada över att Maud Olofsson vägrade köpa upp företaget med staten, något som Vänstern ville, är ett faktum. Vi hade sett en ny Facitkatastrof. Men äntligen, ja jag vågar säga äntligen, har företaget slutligen begärts i konkurs.

Självklart lider jag med alla anställda, alla som inte får löner, och alla som nu blir arbetslösa. Men de hade blivit utan lön och arbetslösa när det än hade gått under, och ett statligt övertagande hade bara skjutit upp problemet och ökat kostnaderna för skattebetalarna. Jag har länge ansett att man borde börja arbetat preventivt: utöka antalet vuxenutbildningsplatser på Komvux i Trollhättan och dess omgivningar, förbättra småföretagarpolitiken och kämpa för att ta tillvara på den kompetens som har funnits i företaget. Till vilken grad det har gjorts kan jag inte svara på, men nu har företaget begärts i konkurs, och om det slutligen upphör lär vi få se hur kapabelt Sverige är att handskas med den här sortens problem.

Det har, som sagt, varit en mycket händelserik morgon, som förmodligen kommer fungera som startskott på en händelserik tid. Det ska bli väldigt intressant att följa hur det hela utvecklas. Man kan ju alltid hoppas att vi ser en fallen kommunistdiktatur och ett konkursförklarat Saab, och ibland har man tur! Det känns åtminstone som att det finns väldigt många människor som skulle förtjäna lite tur. Vad som verkligen händer får framtiden utvisa.

Följ min blogg med Bloglovin