När jag skriver det här sitter jag på tåget upp mot Stockholm Pride, för att delta i ett panelsamtal. Jag har inte massvis med Prideerfarenhet, men har ändå konstaterat att det finns ett gäng saker jag hade gjort annorlunda om jag hade varit arrangör.

Tidigare i somras hade jag förmånen att besöka Minneapolis Pride (jag skrev en rapport därifrån som man kan läsa om på Centerns HBT-nätverks sida, här: <http://www.centerpartiet.se/person/hbt/Nyheter/Dates/2012/6/Rapport-fran-Twin-Cities-Pride/&gt; ). Jag överväldigades över vilken fantastisk festival Twin Cities Pride är (Pride i Minneapolis-St Paul heter så). Det finns framför allt två saker som särskiljer Stockholms från Minneapolis festival: Minneapolis har inget inträde och det råder alkoholförbud (överallt förutom på ett visst område).

Detta bidrar till ett klimat och en öppenhet som drar till sig betydligt fler målgrupper än vad jag upplever att pride i Stockholm gör. I Minneapolis stöter man på barnfamiljer, kyrkor, pensionärer – alla som stöder HBTQ-rörelsen, till skillnad från Stockholm, där jag upplever att det närmst har blivit till en klubb för inbördes beundran, där man dock inte beundrar varandra så mycket utan mest klankar ner på att andra har ”fel” visioner.

Den sista tiden har debatten varit hård. Vänsterextremister tar över Pride heter det å ena sidan, å andra att Pride måste breddas och ta upp andra samhällsfrågor. Jag kan uppleva att festivalen mer har blivit ett slagträ för att manifestera sina åsikter än en vecka där alla kämpar för acceptans för HBTQ-personer.

Det finns en ganska stor skillnad i HBTQ-aktivism mellan USA och Sverige i allmänhet. Nästan alla high school, universitet och college i USA har en ”gay straight alliance”, en grupp där alla, HBTQ såväl som hetero, träffas, umgås, och kämpar för acceptans. I Sverige har vi – om man har tur – HBTQ-studenter eller något i den stilen. Vi har inte samma inklusion och samma gemenskap för alla som kämpar för HBTQ-personernas sak.

Och det tycker jag går igen i hur Stockholm Pride och Twin Cities Pride är utformade. Stockholm Pride har mer blivit som en klubb för inbördes beundran för de redan övertygade, och inte en festival för att visa att vi minsann också är människor. Vi har en ganska hög acceptans i Sverige, en acceptans som USA på många ställen inte har. Vi har nått ganska långt, även om vi inte är framme. Vi måste fortsätta att kämpa, men snälla, gör det inte genom att radikalisera, polarisera och politisera frågor som vi alla måste kämpa för. Jag är övertygad om att sådana steg kommer göra att vi skjuter oss själva i bakfoten snarare än att uppnå högre acceptans. Låt Pride bli en vecka där alla som stöder vår sak får komma, och där vi tillsammans visar att vi är människor som alla andra. I alla fall jag tror att vi vinner betydligt mer på det än att försöka omkullkasta hela samhället på en gång.

Ps. Gilla sidan ”Wipe Out Homophobia” på Facebook. Där tycker jag vi har ett klockrent exempel på hur man går tillväga för att göra slut på homofobin. Ds.