För en månad sedan hade Centerpartiet partistämma. Jag fastnade på SVT:s fina duk. Väl hemkommen ägnade jag ett tag åt att försöka abstrahera en bild ur filmsekvensen, ett skrytexempel på att jag visst hade visats upp inför alla TV-licensierade apparater (som stått på just då, och haft en betraktare).

Omedelbart upplevde jag svårigheterna med att abstrahera en bild ur en film. Jag såg ju bra ut på filmen. På bilderna blev jag så ofantligt ful! Grimaser. Stängda ögon. Förvridet minspel. Tics jag inte ens tänkt på. Jag blev frustrerad. Förskräckt. Herregud, tänkte jag. Tänk att jag kunde se ut så.

Sen tänkte jag inte mer på det.

På biblioteket härom dagen fastnade jag framför en liten skrift av Sara Danius, Proust – Benjamin. Om fotografin. Jag har läst den förr, när jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap. Men jag kände för att läsa den igen.

Det är en nätt liten skrift, 40 sidor lång. Som titeln säger handlar den om fotografiteori, och hur vissa delar av Prousts mastodontsvit påverkat flera av de tunga fotografiteoretikerna under 1900-talet – bland andra Walter Benjamin.

Nu tänkte jag på mina avbilder igen.

Såhär citerar hon Benjamin:

Är man van vid att om också i grova drag inregistrera hur folk går, så har man förvisso ingen aning om hur de tar sig ut i den bråkdel av en sekund då de påbörjar ett steg.

Tänk! Jag var inte först med mina djupa betraktelser, kanske inte ens med min frustration. Benjamin i sin tur ligger nära Proust. Proust fascineras över exakt samma sak. Tänk, att det kan vara samma sak som ser ut, den som i ett levande system blir en vacker helhet, och den som i ett bevarat ögonblick visar sin fulaste sida.

Danius börjar en fotografihistorisk odyssé genom Benjamins och Prousts verk. Intressant, som vanligt. Jag tror inte Danius kan skriva ointressant.

Fotografidelarna av min C-uppsats handlade bara om fotografi som de framkommer i litterära texter. Jag läste inte in mig på fotografiteori speciellt mycket. Jag läste inte Benjamin, jag läste inte Barthes, jag läste inte Kracauer (även om det främst är film). Jag läste inte ens Proust (jag har alltid tänkt att jag tar På spaning efter den tid som flytt och dess 223 romaner när jag är pensionär). Jag läste helt andra teoretiker. Kanske borde jag ha läst mer, men en C-uppsats är som sagt en C-uppsats och en doktorsavhandling är något annat.

Jag tror att jag lyckades fånga essensen av fotografiteorin. Jag hittade fantastiska modernistiska texter om kamerans misslyckande. Om hur kameran förändrar vårt sätt att se världen. Om hur fotografiet korrumperar. Om hur fotografiet minns. Om hur fotografiet inte minns.

Jag hittade texter om kameran som pistol: om fotografiet som förvandlar subjekt till objekt, fråntar hen dess röst och framställer en kopia (en reproduktion med Benjaminsk terminologi). Fotografiet som en lögn. Fotografiet som aldrig någonsin lyckas uppställa något mer än en partikulär bild av verkligheten, en liten bit, ett synsätt. Om faran med att tro att fotografiet skildrar det verkliga och egentligen något mer annat än en subjektiv bild av hur verkligheten skulle kunna vara.

Därför blir jag konfunderad när Danius skriver kameran till skillnad från ”det mänskliga ögat [är] kallt och mekaniskt. Det opererar utan urskillning, arbetar utan vare sig tankar eller minnen och tyngs inte av en historia av antaganden. Kameran talar sanning.” Framförallt den sista delen. Kameran talar sanning.

Ja, kameran tar över rösten från det objektifierade subjektet. Kameran visar det verkligheten inte visar. Kameran ställer upp en annan, en alternativ verklighet. Kameran talar åt objektet. Vi tolkar objektet genom det kameran säger. Men talar kameran sanning?

På ett sätt konstaterar Danius själv att hon kanske dragit en förhastad slutsats. ”Den mekaniska blicken bär på en dödsbringande kraft”, skriver hon. ”Allt som återstår en fantombild.” Egentligen en skräckversion. En antibild av det man tror sig ha sett. Eller, kanske inte en antibild. Men alltid något annat än det man förväntade sig att se.

Förvisso en annan verklighet. Jag trodde aldrig jag kunde vara så ful. Jag kommer nog aldrig bli fotomodell, jag är heller inte vanvettigt ful. Jag är ganska mittemellan (tror jag?). Som levande system är jag ganska mitemellan-snygg. Men på den pausade bilden! Ack. Vilken chock.

Det är en uppställning av en variant av verkligheten. Ett sätt att se verkligheten på. Kameran är ett annat sätt att se på än ögat. Kameraögat och det mänskliga ögat ser inte samma sak. Det mänskliga ögat ser det levande systemet. Kanske inte heller sanningen. Men att kameran talar sanning? Jag tror inte det.

Jag trodde åtminstone inte det när jag skrev min C-uppsats. Jag kom fram till att Christopher Isherwoods berättare i Goodbye to Berlin medvetet far med osanning när han säger att ”I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking”. Han skildrar inte verkligheten, utan han framkallar, uppställer, ett litterärt fotografi som är upp för betraktaren att tolka. Fotografiet är inte verkligheten.

Jag tror att Isherwoods nära vän Auden kom fram till något åt samma håll när han skrev sin dikt ”I Am Not a Camera”:

The camera records
visual facts: ie.,
all may be fictions.

Flash-backs falsify the Past:
they forget
the remembering Present.

Kameran skildrar fakta. Det är viktigt att konstatera! Det är bitar ur verkligheten. Det är absolut sådant som har hänt. Men det är inte allt som har hänt. Kameran talar en del av sanningen, men inte hela. Att helt och hållet lita på fotografiet är att få en förvrängd världsbild. Det är att tro att det som kan vara fiktion, ”may be fictions”, är verkligheten. Näppeligen.

Det är nog också egentligen enda sättet jag kan förklara att jag blev så hejdlöst ful på mina avbilder. Fotografiet blev en liten bit av verkligheten, men tack och lov inte hela mitt levande system!

Nä, jag tror inte på tolkningsföreträden. Den som har den bästa tolkningen vinner. Bäst fakta vinner. Den som bäst lyckas tolka fotografiet – grattis. Du talar inte hela sanningen, men åtminstone något åt det hållet.

Min tolkning av bilderna på mig är bäst. Inte för att jag har tolkningsföreträde, utan för att jag har bäst tolkningar. Sunda argument når alltid längst.