För ett tag sedan skrev jag ett utkast till en debattartikel om signalspaning. Sen föll den i julglömska, tills jag nu återfann den bland alla dokument. Jag tänkte att jag ändå kunde passa på att publicera den här.

Den 8 december i år klargjorde Beatrice Ask att hon hade för avsikt att arbeta fram en uppgörelse med Socialdemokraterna om att tillåta att SÄPO och Rikskriminalpolisen ansöker om signalspaning. Detta hade sedan den mycket kontroversiella FRA-lagen från 2009 enbart regeringen kunnat ansöka om. Ask menar att det här är nödvändigt för att bekämpa internationell terrorism, och att exempelvis självmordsbombaren i Stockholms nätverk av kontakter hade kunnat utredas om detta tillämpats från början. Socialdemokraterna och regeringen träffade en överenskommelse om att en så kallad ”parlamentarisk integritetskommission” skall tillsättas för att utreda de olika integritetsaspekterna av utökningen av signalspaningen.

När FRA-lagen efter mycket om och men gick igenom 2009 var det efter att man hade lovat att en ändamålsglidning inte skulle ske och att enbart regeringen skulle få tillgång till information från FRA. Efter bara två år visar man hur seriöst man tog på det löftet, i och med att en ändamålsglidning nu har skett, och att nu inte bara regeringen kommer att ha tillgång till FRA. Självklart är det här ett demokratiskt problem; hur skall vi kunna lita på våra riksdagspolitiker om de tar så lättvindigt på ett löfte bara två år efter att löftet gavs? Hur mycket är ett löfte egentligen värt?

Men lika mycket är det integritets- och rättspolitiskt problem. Över hela världen ser vi hur desperata riksdagar, kongresser och regeringar inför olika regleringar av vad som är grunden i en demokrati. I USA försöker kongressen rösta igenom SOPA (en slags internetcensur), i Italien bestämde man sig tack och lov för att rösta ner den censurerande DDL (efter mycket om och men) och i Ungern genomförde man en mycket kontroversiell medialag. I Sverige rättfärdigar man inskränkt integritet och demokratiförminskande lagar med att en person sprängde sig själv i Stockholm förra året. Självklart är det ett stort problem att det över huvud taget inträffade, det borde det aldrig ha gjort.

Men att försöka råda bot på personers vilja att inskränka vår öppenhet och demokrati genom att inskränka just vår öppenhet och demokrati är inget annat än en oxymoron med total avsaknad av logik. Efter skotten på Utøya i somras gick Jens Stoltenberg, Norges statsminister, ut och sa att Norge tänker bemöta attacken med öppenhet. Vi kan nu ledsamt konstatera att den svenska regeringen valde rakt motsatt taktik med ökade inskränkningar i integriteten som följd. Vi kan vidare konstatera att mitt ungdomförbunds moderparti Centerpartiet tyvärr ger avkall på sitt värnande om den personliga integriteten och liberalismen, trots att medlemmarna tydligt gjorde sin röst hörd om i vilken riktning man ville gå på partistämman.

Det är lätt att ta till argumentet att det trots allt är för befolkningens och säkerhetens bästa att utöka övervakningen av ett lands medborgare. Men vad skapar vi för problem för framtiden om vi börjar övervaka medborgarna? Vad händer om vi utökar signalspaningsmöjligheterna, om ett antidemokratiskt parti gör inträde i riksdagen? Vi vet inte hur framtiden ser ut, och gör bäst i att inte veta för mycket om vad befolkningen i ett land gör. Hur vet vi att ett nytt IB inte uppstår, som utnyttjar tekniken till att registrera folks åsikter eller liknande handhavanden?

Det finns en rad stora problematiska aspekter gällande integritet vid en utökning av signalspaningen. CUF anser att FRA-lagen i sin helhet kränker den personliga integriteten alldeles för mycket, och att den bör ersättas av en spaningslag som inte alls är integritetskränkande. Var individ i Sverige bör få känna att den lever sitt liv utan att staten blandar sig i det, och att man har rätt till en personlig sfär som ingen får tränga in i ovanifrån. Att inskränka på det här området är ytterst att inskränka varje individs egen personliga sfär, och att börja blanda sig i människors privatliv. Det bör vi som politiker inte hålla på med.