Det här inlägget är skrivet för att förklara varför jag anser att Sverige bör erkänna samiska, meänkiäli, finska, romani och jiddisch som officiella minoritetsspråk, på grund av en debatt som uppstod på Twitter (som inte är det perfekta diskussionsmediet).

För att börja med bör vi konstatera att Sverige inte har något officiellt språk, utan ett huvudspråk. Sverige har alltså inte ett nationellt språk, ett ”finaste språk”, om man nu vill kalla det så. Att man gjorde det till huvudspråk fick som följd att myndigheter numer tvingas ha all information på svenska, och att svenska ska vara ”allmännyttans språk”. Det säger inte att man inte får kommunicera på alla språk, men alla som talar svenska i Sverige skall kunna förstå vad offentliga myndigheter skriver.

Sen vill jag bena ut vad ett ”officiellt minoritetsspråk” egentligen innebär. Följande mening är kopierad från Wikipedia:

Minoritetsspråk har erkänts officiella för att öka chansen för bevarande och kvarlevnad såväl av språket som för identiteten för den tillhörande minoriteten.

Det vill säga, de officiella minoritetsspråken är inte erkända för att de är finare eller bättre än de andra språken som talas. De är erkända för att de talas av en historisk minoritet i Sverige – och att denna minoritet skall ha rätt till information på sitt eget språk. Det blir kanske allra tydligast med samiskan, som talas av omkring 20 000 personer i Sverige, och  talas i flera kommuner av en stor del av invånarna. Dessa invånare har då av staten rätt till information på sitt eget språk. Det gäller även finskan – som är kraftigt koncentrerad i vissa kommuner, såväl som meänkieli.

Man kan köra på argumentet om den globaliserade världen; att vi inte skall tvinga på någon något språk, att språk skall vara ett kommunikationsmedium och inget annat. Och i princip håller jag med. Ofta ses dock som en av de viktigaste grundbultarna i en demokrati förmågan att skydda minoriteten från övergrepp av majoriteten. Att erkänna minoritetsspråk som officiella är ett effektivt sätt att skydda minoritetens språk från majoritetens utbredning, och det är i grunden en förutsättning för att du skall kunna tala vilket språk du vill.

Ett bra exempel på detta är bretonskan i Frankrike. Den har aldrig fått någon som helst officiell status, men kämpat för den länge. Det var länge förbjudet att över huvud taget prata bretonska i skolor i Bretagne, eftersom franskan var det enda godtagbara språket. Fortfarande har bretonskan stora svårigheter med att överleva, eftersom franskan pressas ner från statligt håll på ett sätt som alltså är förbjudet i Sverige.

Att Sverige då, genom  Europeiska minoritetsspråkskonventionen, som Sverige beslutade om 1999, går i bräschen genom att se till att de officiella minoriteterna skall kunna tala sitt eget språk, få information på sitt eget språk, och få erkännande för sitt eget språk, gör att Sverige, på ett sätt som Frankrike till exempel inte kan, kan säkerställa minoriteternas skydd från majoriteten och minoritetens fortlevnad. Utan att förbjuda någon från att tala vilket språk man vill, i vår globaliserade värld.

(Det finns en anledning till att motioner om nationalrätt, nationalsång osv. aldrig röstats igenom till skillnad från officiella minoritetsspråk. Det finns trots allt en skillnad mellan dem.)