Juholt – en flopp på topp

Den 25 mars 2011 bytte Socialdemokraterna partiledare från Mona Sahlin till Håkan Juholt. Mona Sahlin hade misslyckats med att vända Socialdemokraternas sjunkande trend, och här kom helbrägdagöraren som skulle täppa till hålen i den sjunkande skutan och se till att inte ett helt parti sjönk till botten av det djupaste av hav. Ganska tidigt visade sig dock Juholts totala inkompetens gällande håltilltäppning på båtar, och resultatet blev snarare att hålet bara har blivit större och större. Idag står Juholt kvar vid det lilla hålet och försöker täppa igen, utan resultat, medan allt mer frustrerade partimedlemmar står med öskar och försöker ösa ur vatten med allt högre tempo.

Hela situationen hade kunnat undvikas om han bara lyssnade till sig själv. Innan partiledarvalet gick han ut tydligt med sin åsikt i en intervju på Sveriges Radio – han borde aldrig bli partiledare, han har inte rätt personlighet:

Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning.

Här erkänner han sin båtlagarinkompetens redan innan skutan har gjort sin avfärd på väg mot ett okänt mål. Hade han lyssnat till sig själv hade skutan kanske inte gjort sin avfärd förrän medlemmarna hade sett till att investera i en hel, trygg och sjöfartsduglig båt. Men han ändrade drastiskt åsikt när det kändes som att vinden blåste åt rätt håll. Även den med bara lite båtkunskap vet ju att det är lättare att korsa ett hav om man har vinden i ryggen. Såhär sa han om att kandidera:

Jag tänkte över en natt och det kändes bra. Det var en underbar natt.

Nu tog man det som fanns tillhanda, och satsade allt på ett kort: att börja segla för full fart och hoppas att man kom fram till andra sidan, till målet, innan båten sjönk. Men tiden är knapp, och det börjar se mörkt ut på den socialdemokratiska horisonten. Och redan kort tid efter att han blev vald började vinden mojna och det förhatiska vattnet slå upp höga vågor runt den instabila båten.

När så skutan skulle till att segla stod Håkan Juholt framför sina partikamrater och sa många fina ord. Han pratade om barnfattigdom, kultur och ojämlikhet, och visst kände partikamraterna hans att det nog var ett bra val de hade gjort, en man med fina ord och en stor mustasch – den perfekta socialdemokratiska partiledaren. Men även om styrmannen är bra på att styra en båt med hål i, kommer hålet förr eller senare leda till båtens undergång. Hur tända hans partikamrater än var efter hans inspirerande installationstal var båten nästan dömd att sjunka, för ingen tänkte på att laga det förrädiska hålet.

När skutan lämnade hand var det som att all tur försvann. Ingen vind, dåligt hav, större hål, och gigantiska vågor som slog mot partiskutan med sådan kraft att man trodde att förlisningen stod inför dörren. Inte hjälpte det att katastrof efter katastrof slog mot både styrmannen Juholt och hans olycksdrabbade skepp. Hela höstens mediabevakning dominerades av hans felaktiga ersättningar, och av ett dalande förtroende för den tidigare så självsäkra styrmannen, vilket även satte hela hans skuta i gungning. Skutan hamnade i ordentligt blåsväder flera gånger, och som alla vet, är blåsväder och höga vågor nästan synonymt. Han försökte på bästa sätt han kunde stabilisera de kraftiga gungningarna:

Jag kommer likt boxaren Muhammad Ali, min ungdomsidol, att fortsätta att dansa som en fjäril och sticka som ett bi. Men jag kommer att hålla upp garden mycket, mycket hårdare. Jag har hängt mot repen och motståndarna har slagit mig i mellangärdet intensivt i två månader. Men jag tog mig in i ringen igen. Och nu vet jag att den här matchen kommer att gå bra. Jag känner mig mycket starkare som partiordförande nu än i våras.

Men vi kan konstatera att han inte har lyckats. Skutan gungar fortfarande, och kanske bör man inte dansa omkring som en boxare när man befinner sig på ett sjunkande skepp. Möjligtvis skulle han transformerat sig till ett bi och täppt till hålet med sig själv. Men vi kan ändå konstatera att inget av det han har gjort för att rädda skutan från sin undergång har fått den effekt han har eftersträvat, utan snarare fått motsatt effekt: varje sak han har gjort för att försäkra en säker sjögång har bara gjort båten än mindre lämpad för en krabb sjö.

Kanske stämmer det som Vilhelm Moberg så klokt sa, en dag för länge sedan, men som med tanke på ovanstående text nästan känns skrämmande passande: