Jag läste idag en mycket beklämmande artikel från allAfrica.com, om ”Shark Fin Hunt Empties Seas”, att jakten på hajfenor tömmer haven på hajar. Det är absolut ingen nyhet att det är så, utan något som har varit känt länge, och ett erkänt problem sedan den kraftiga uppgången i efterfrågan på hajfenssoppa sedan 1970-talet. Med en allt ökande asiatisk medelklass kommer en allt ökande efterfrågan på den exklusiva hajfenssoppan, och det är inte omöjligt att det 400 miljoner år gamla djuret snart är utrotat.

2007 kom en mycket uppmärksammad film om fenomenet, ”Sharkwater”, av naturfilmaren  Rob Stewart. Även om fenomenet tidigare var välkänt, bidrog till det en kraftig debatt, som dock inte gav avtryck på de huvudsakligen asiatiska konsumenterna, då konsumtionen bara har ökat. FN har, väldigt modest, beräknat dödstalet till några miljoner per år, medan miljövårdare har uppskattat att uppemot 73 miljoner hajar dödas årligen – vilket motsvarar ungefär 2.5 hajar i sekunden – genom att fenornas skärs av, och att de sedan kastas tillbaka levande i vattnet, för att dö en lång och plågsam död av syrebrist, ständigt kippandes efter andan.

Det artikeln från AllAfrica.com går igenom är ett av de stora problemen som finns. Det går inte att beskylla de som jagar till speciellt hög grad. De som jagar är i de allra flesta fall fattiga lågutbildade som ser det som en extra inkomst. Förmodligen är inte alla ens medvetna om att de bidrar till att hajarna är på väg att utrotas helt och hållet. Visst finns det stora maffior som utgör en del av handeln, men en stor del är ändå enskilda fattiga personer.

Ansvaret ligger på berörda regeringar, och konsumenterna. Alla länder – däribland Senegal – har inte ens lagstiftat mot det förskräckliga tillvägagångssättet (även om Senegal är på väg), och de som har det ser ofta mellan fingrarna på det. Det är alltså inte tydligt för jägarna att det de håller på med ses som olagligt, utan de kan hålla på i stort sett i det tysta. Vidare är en stor del av de som efterfrågar hajfenssoppan – som egentligen inte (enligt andras utsag) knappt smakar någonting – högutbildade medel- och överklasspersoner med en hög levnadsstandard. De är ofta mycket väl medvetna om att de ifrån Japan och Kina bidrar till utfisket av hajar på ett plågsamt sätt i Afrika och Sydamerika – utan att bry sig om det.

Det finns stora problem med att hajarna utrotas, förutom det faktum att ett djursläkte som existerat sedan urminnes tider försvinner från Jorden. Bara genom sin existens bidrar den till att bevara ekosystemen i haven, och förebygga utbredningen av vissa fiskarter på andras bekostnad. De motverkar även den globala uppvärmningen, och i Sharkwater gås det igenom vad som skulle hända med miljön om de utrotades.

Det allra mest deprimerande är att utvecklingen går i helt fel riktning. Fler – inte färre – hajar dödas varje år. Efterfrågan på hajfenssoppa ökar konstant. Snart måste internationella organ gå ut och markera kraftigt mot berörda regeringar i både jagande länder och konsumerande länder. Om vi inte lyckas stoppa den förskräckliga massutrotning som pågår bidrar vi inte bara till en plågsam död för över 70 miljoner hajar om året – 2.5 i sekunden – utan även till kraftigt förändrade ekosystem i haven, och med tiden, även vår egen död genom den globala uppvärmningen.