Håkan Lindgren skrev i gårdagens SvD om en allt vanligare identitetspolis som fokuserar på fiktionskapares möjligheter. ”Tänk dig för när du skriver om någon med en annan hudfärg,” skriver han, och refererar till situationer där författare fått skit för att de varit just författare. Författat fiktion.

Identitetspolitik är den moderna tidens rasism. Är du underpriviligierad får du göra vad du vill, för du slår ändå bara uppåt. Är du överpriviligierad bör du hålla dig i skinnet, för annars trampar du på alla andra. För att avgöra vilket privilegium du har kollar man på din hudfärg, först och främst. I andra hand ditt kön. I tredje hand din ålder. Kombinerar du de mest priviligierade av dessa tre, alltså den vita mannen mitt i livet, ofta kallad vit kränkt man, har du ärketypen av den du kan häckla hur mycket du vill utan att behöva skämmas för det.

Det här ska i sin tur påverka vad du får säga. Låt säga (vilket är sant i Lindgrens krönika) att en brittisk författare har en mörkhyad huvudperson. Eller att en vit kvinna har en senegalesisk huvudperson. Därmed, enligt identitetspolitisk logik, utnyttjar de sin priviligierade position för att rycka orden ur stackarnas munnar. Lindgren drar slutsatsen att du bara får berätta den historia som är din att berätta.

Någonstans har något gått galet snett. Fiktionens vits är att vara fiktiv. Att diktera en annan verklighet. Att skapa narrativ andra än det givna. Utan det har fiktionen knappt någon vits. Fotografiet eller filmen är överlägset på att avbilda verkligheten. Vill man ändå klä det i ord har man självbiografin. Står man fast vid viljan att skapa fiktion, något påhittat, så behöver man kunna berätta någon annans historia. Och knappast kan väl målet vara att bara fattiga, svarta och mycket gamla eller unga kvinnor ska få hitta på fantasier att berätta?

En gång i tiden fick svarta personer bara röra sig i vissa områden. Judar hölls fast i avstängda kvarter, ghetton. Funktionsnedsatta gömdes bort, glömdes bort. Kvinnor lagade mat. Vem du var begränsade ditt handlingsutrymme.

Under lång tid har mänskligheten kämpat för att slå hål på detta. Det viktiga är allas lika möjligheter. Du ska kunna bli den du vill!

Det här är inte längre allas mål. Allt fler verkar gå tillbaka till tanken om att vem du är borde begränsa dina möjligheter. Det är inget annat än förklädd rasism.

Tillbaka till författandet. Empatin i författarskapet ligger i att föreställa sig en annan människas situation. Berätta en annan människas historia. Bygga upp ett trovärdigt narrativ. En mångfald av fiktiva röster ger en mer empatisk värld. Människor som läser många olika sorters böcker har mer empati. Det visar forskning.

Det vill identitetspolisen slå hål på. Slår man hål på författarens möjligheter att föreställa sig alternativa scenarion slår man hål på fiktionen. Får man inte berätta vilken historia man vill finns det ingen historia att berätta. Då har fiktionen inte längre någon vits.