Är vi framme snart?

I höstas nominerades Per Wirtén till Augustpriset i kategorin facklitteratur för Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater.  Med tanke på temat är egentligen det mest förvånande att jag inte har läst ut boken förrän nu. Rimligtvis borde jag ha ha stått i kön utanför bokhandeln dagen den släpptes (det var förmodligen ingen kö). I efterhand slås jag av hur stort det är att en Europafederalist nomineras till Augustpriset. Federalismen, en idé som är så död i Sverige, populariseras och letar sig in i de akademiska, litterära och folkliga finrummen.

Det är uppenbart att jag och Per Wirtén har avvikande åsikter på många områden. Han är en, av många på europeisk nivå, framstående socialistiskt lagd federalist, och jag förespråkar liberaliseringar och friare marknader. Hans ekonomiska förslag är emellanåt långt ifrån det jag själv tror på. Ändå är det omöjligt att inte ryckas med, framförallt av Wirténs energi och engagemang. Han rör sig både bildligt och bokstavligt tvärs över den europeiska kontinenten. Huvuddelarna av boken skrivs på tågresor på europeiska järnvägsnät, innan han landar i ett finanskvarterens London som försöker komma över en Brexitbakfylla. Delvis är det mycket mörkt. Fattigdomen, missnöjet och rädslan sprider ut sig. Oförmågan till att se behovet av reformer och förändring varvas med hans ökande oförmåga att se över huvud taget – hans syn blir allt sämre, och vi får följa med honom till optikern.

Men mörkret tar aldrig överhanden. Det tjänar som varningsklocka för en blind kontinent, men det är inte slutmålet. Faktum är att det finns en positiv klang i Wirténs mörker, som jag verkligen inspireras av. I hans historieskrivning över EU:s founding fathersJean Monnet, Jacques Delors och Altiero Spinelli för att nämna några exempel – visar han på hur de negativa motgångarna nästan alltid har tjänat som språngbrädor för förändring. Det är i motström som EU har utvecklats, men utvecklingen har hela tiden gått framåt. Det är en berättelse som känns särskilt viktig i en tidsålder med Brexit på den europeiska kontinenten, Trump på den amerikanska och Steve Bannon på resor för att väcka europeisk populism.

Några tankar väcker särskilt starkt intresse hos mig. En tendens jag inte har funderat över tidigare är den som Wirtén beskriver som europeiseringen av stadsbilden. Det klagas ofta över hur amerikaniserat allt i Europa är: snabbmatsrestauranger, slit och släng-kedjor och dålig populärkultur. Wirtén invänder: majoriteten av butikskedjorna på de europeiska gatorna, i galleriorna, är spanska, svenska och tyska: H&M, Zara, Deichmann, Ikea, bara för att nämna några exempel. Vi äter på Vapiano, Gateau eller den lokala pizzerian. Ibland äter vi till och med tapas. Och när vi går till caféet dricker vi Espresso, Cappuccino eller Macchiato. Varje europeisk stad med aktning utvecklar en gamla stan, gemytliga gamla kvarter med lyxrestauranger, fina boutiquer och promenadstråk som lockar turister en masse. Över hela Europa ser den europeiska staden allt mer lik ut. Utan att vi märker det växer en europeisk stadsbild fram, men vi märker det inte för vi kallar den för amerikansk. Det finns en allt starkare europeisk identitet, men vi tänker inte på den för den är så självklar.

Samtidigt visar Wirtén på bristerna i EU:s nuvarande form. Jag håller inte med honom om att svaret på EU:s utmaningar nödvändigtvis är aktivare fördelningspolitik, avskaffad återhållsamhet och ökade tväreuropeiska investeringar. Inte heller om skatter på finansiella transaktioner. Men det finns grundläggande systemfrågor där Wirtén har träffande och svidande kritik som verkligen är relevant. Hur ska medborgare känna att valet till ett parlament är relevant om besluten, de viktiga besluten, ändå fattas i rådets slutna korridorer? Var ska den italienske arbetslöse ynglingen visa sitt missnöje med ekonomisk politik beslutad av Tyskland och Frankrike i Bryssel om demokratin, den riktiga, parlamentariska demokratin, ändå är underordnad mellanstatliga, slutna forum? För några veckor sedan röstade till och med EU-parlamentet ner ett förslag om transnationella listor i EU, ett konkret förslag för att göra systemet mer demokratiskt. Vad är den demokratiska framtiden för EU när rådet vägrar lämna från sig makt och parlamentet inte verkar vilja ta den?

Macron och Merkel har signalerat, efter att Macrons förslag om transnationella listor inte fallit i godan jord, att mer makt och beslut kanske ska samlas i Euroländernas forum. När mer demokrati röstas ner blir kanske resultatet mindre demokrati. Här infinner sig brännande frågor. Min simpla analys, som Wirtén verkar dela, är att EU är fast mellan ett mellanstatligt och överstatligt projekt, och att pendeln rör sig utifrån hur rådet – alltså ländernas regeringschefer – resonerar för dagen. Det börjar bli dags att bestämma sig: en demokratisk, överstatlig union med budget och reell makt eller en mellanstatlig union som hanterar vissa frågor genom överläggningar. Vad jag är för är helt uppenbart, men velandet mellan formerna bör nog snart ta slut. En viktig poäng i sammanhanget som Wirtén lyfter är att federalism har blivit ett märkligt skällsord. Några av de mest decentralistiska staterna i EU – Belgien & Tyskland, för att nämna två exempel – är federala eller förbundsstater.  Federalism och decentralism är inte motsättningar, utan går snarast hand i hand. Ett federalistiskt EU bestämmer inte allt i Bryssel – det kanske till och med bestämmer mindre än idag, men bestämmer det på riktigt.

Vid några tillfällen har det nog gått lite fort för Wirtén. En del fakta slirar på sanningen. Hans ekonomiska analyser haltar emellanåt (kanske beror på internet på tåget?). Att Bratislava skulle ha högre BNP per capita än Storstockholm, jo det stämmer om man verkligen siffertrixar och inräknar hela landets bilproduktion i huvudstaden, etc., men återspeglar knappast verkligheten. Det finns fler exempel, men utöver det är det verkligen en läsvärd, aktuell och viktig bok. Håller tummarna att den översätts till engelska eller andra språk, för den skulle nog behövas som energiinjektion även i övriga Europa.

Bruges-la-morte, George Rodenbach

Jag läste precis ut George Rodenbachs magnum opus i romanform, Bruges-la-morte (översatt till svenska som Brygge-den-döda tror jag). Trots att jag aldrig har varit i Brygge – vilket är märkligt i sig efter att ha bott i Belgien i mer än ett år – är jag helt betagen. Det närmaste jag kan komma på i litterär besjälning av en stad är Doktor Glas, som var hela min referenspunkt till Stockholm när jag flyttade hit. Jag vill göra precis som tydligen hela Europa gjorde när romanen gavs ut i slutet av 1800-talet: vallfärda till Brygge för att gå i denna märkliga romans fotspår. Problemet är att jag förmodligen, precis som med Doktor Glas, kommer att bli desillusionerad. Städer ser sällan likadana ut med mer än 100 års mellanrum.
 
Romanen är en tragisk analogi mellan en änklings frus död och den dödsstämning som staden försänker honom i. Efter fruns död finns ingen mening med livet kvar längre, och då är det lika bra att flytta till en stad som känns död, så att man kan vittra bort. Mitt i all denna misär och vånda finns ett oerhört vackert poetiskt språk, som är drabbande och fyllt av kärlek.
 
Minst lika intressant är det att romanen tydligen påverkade Annie Åkerhjälm att skriva romanen Den sofvande staden, en roman som får klä skott för allt hennes hat mot Gävle. 1913 ska tydligen hela Sverige ha skrattat åt Gävle för denna taskiga skildring. Hon blev en mycket stor författare under några år, förutom i Gävle. Sen blev hon kvinnorätsmotståndare, demokratihatare och sedermera nazist. När Hitler tog sitt liv skrev hon att den största människan i världshistorien efter Jesus har dött. Övertygad nazist var hon visst tills hon dog 1956. Märklig koppling till en sentimental kärlekshistoria från Belgien.

Václav Havel, Sommartankar

Václav Havel, Sommartankar

Hur tar man ett land från kommunism till liberalism, från diktatur till frihet och från planstyrning till marknadsekonomi? Hur gör man det utan att samhället kollapsar, och hur hanterar man friheten så att man undviker en moralkollaps?

1991 gjorde den dåvarande tjeckoslovakiske presidenten Václav Havel ett försök att besvara frågorna, i en tämligen unik skrift som till svenska översatts som Sommartankar. Den amerikanske översättaren, Paul Wilson, menar att det är enastående att en president lyckas skriva ett testamente under sin tid vid makten som är så tydligt och vackert. Los Angeles Times och New York Times argumenterar längs samma linjer.

Havel lyckades inte med allt han föresatte sig. En del av hans idéer framstod i praktiken som märkliga. Utvecklingen i landet idag hade han förmodligen varit tämligen missnöjd med. Havels arv verkar, i tjeckisk politik, ganska begränsat. Boken är dock oerhört vacker, framförallt sett till många av de utmaningar som den västerländska demokratin står inför idag.

Inspirerades Fukuyama av Havel när han i The End of History argumenterade för att kommunismens fall innebar historiens slut, och den ultimata segern för den västerländska demokratin? Ingen aning – men för Havel framstod kommunismens fall som ideologins död, och det viktiga var att använda friheten till att befästa demokratin, marknadsekonomin och självständigheten. Marxismens frånvaro måste just förbli ideologins frånvaro. Med det känns skillnaden mellan Fukuyama och Havel känns helt plötsligt inte gigantisk.

I det första kapitlet ägnar Havel många tankar åt hur man ska bevara medmänsklighet, moral och humanitet efter kommunismens fall. Inte för att något av det just fanns under kommunismen, men för att den ”frihetschock” som Havel menar uppstår efter att den makt som förtryckt folk i decennier försvinner för många blir svår att hantera. Kommunismen, skriver han, har skapat människor som är själviska, avundsjuka och hatiska. En politisk moral och moralisk politik behövs i bryggan till demokrati och självständighet. Kommunismen besegrades genom liv, med tankar och med mänsklig värdighet – med ordet som vapen, och den fria tanken som energi. Den mänskliga värdigheten förblir det viktigaste vapnet för att bevara friheten. Om man bara ser värdighet som en superstruktur av produktionsfaktorer kan man aldrig förstå politisk makt genom värdighet. Värdigheten uppnår man genom att vara genuin. Genom att frångå strategi, taktik, spelregler och inövade gester: genom att vara sig själv. Genom att vara direkt och genom att vara fri.

Faktum är att han till och med riktar en direkt uppmaning till människor som – kan man kanske säga – är som han själv. Om ditt hjärta är på rätt ställe och om du har värdighet så är ditt öde att bli politiker. Om du dessutom inte vill ha makt så är det i politiken du hör hemma.

Politiken måste fostra en kultur, en kultur i den bredaste bemärkelsen. Det som kännetecknar nationens andlighet, traditioner och intellekt. Kulturen är det som håller människor samman i en icke-perfekt värld, och någon perfekt värld existerar inte. Men staten ska inte skapa kulturen, eller betala för den. På sin höjd bör staten finansiera bevarandet av kulturarv, kyrkor och bibliotek. Resten bör lämnas upp till marknaden, till värdiga medborgare. Värdiga medborgare som engagerar sig i samhället, utan ideologiska övertygelser. Post-politik känns kanske rimligt som begrepp.

Kultur är också att känna sig hemma. Att känna sig hemma i sin utbildning, sin uppfostran och sin sociala miljö. I sin ort, sitt land och i Europa. När alla behandlas lika av staten och staten bygger på medborgarskapet kan vi alla finna hem i civilsamhället, i kulturen och i värdigheten. Staters, regioners och länders självständighet fungerar bara om de härleds från den enda genuina självständigheten: den enskilda människans.

Kampen mot nationalismen menar Havel bör föras just genom medborgarskapet, konstitutionalismen. När den etniska samhörigheten blir sekundär därför att nationen är primär kommer känslan av etnisk tillhörighet också tappa i kraft. När civilsamhället är mångfacetterat därför att människor är mångfacetterade besegras den etniskt burna nationalismen. På samma vis är Havel skeptisk till att partier får stort inflytande. Civilsamhället begränsar nationella tillhörigheter, men för starka partitillhörigheter kan verka på bekostnad av samhällets bästa. Framförallt skapar det en situation där valen blir det viktigaste och inte vad man genomför. För att ett land på väg mot demokrati och självständighet ska kunna genomleva övergången på ett ordnat vis måste människor känna tilltro till nationen i första hand, för att olika grupper inte ska ställas mot varandra. När politiken blir sakpolitisk och inte ideologisk kommer människor verka för att föra landet framåt.

Därför bör också ekonomin lämnas till marknaden. Partier kämpar för sin egen vinning därför att de inte förstår bättre; politiker begränsar ekonomin till det sämre därför att de inte förstår bättre. Det känns som en Havel-flört med Aristofanes nidbild av Sokrates som sträcker huvudet ovan molnen för att försöka se gudarna när han gör narr av politiker som tror att det går att planera ekonomin. Havels erfarenheter gör honom övertygad om att marknadsekonomin är det enda som fungerar, därför att det är det enda som speglar livets essens och komplexitet: ”försöket att ena alla ekonomiska enheter under en enda monstruös ägares auktoritet – statens – och att underställa allt ekonomiskt liv till en central röst som menar sig själv vara smartare än livet själv är en attack på livet självt.” Det är ett tecken på människans hybris. Havels attack mot kommunismen är central: ”kommunistisk ekonomi föddes ur en arrogant, utopisk rationalitet som lyfte sig själv över alla andra.”

Däremot inte sagt att marknadsekonomin är alltings mening. Marknaden måste liksom politiken ha en sorts moral. Men den kan inte politiken befästa. Vissa saker behöver staten bestämma även om ekonomin, men mindre och mindre. I början kan en del politik behövas för att kunna ”bära bördan av vår nyligen vunna frihet”, men den måste växa bort.

Att hitta Tjeckoslovakiens hem är också att hitta Tjeckoslovakiens plats i Europa. När järnridån föll föll det som förhindrade en total europeisk unifiering. Med järnridåns fall kan Europa för första gången i historien att bli ett samhälle helt ”förenat i mångfald”. Västerländsk demokrati och västerländska värden kan spridas över hela Europa, och tillsammans bidra till att ännu tydligare stärka den transatlantiska länken. Tjeckoslovakien vill påbörja ett ”återvändande till Europa”, i vad som är början på ”United States of Europe”. Havel drömmer om en europeisk konfederation där Helsingforsprocessen är garant, där Nato ansvarar för säkerheten, där Europarådet utgör dess politiska centrum och där en gradvis växande europeisk gemenskap är det som driver på. I en sådan plats vill Tjeckoslovakien hitta sitt hem.

I det hemmet har gränserna inom den europeiska gemenskapen blivit allt mindre viktigare. Allt mer makt har lämnats över till supranationella institutioner, och människor, tjänster, varor och pengar rör sig fritt över gränserna. Men nationernas identitet bör ändå bevaras. Det handlar inte om att kämpa mot varandra, utan att prata med olika röster. Varje europeiskt land, menar Havel, har sin egen särprägel som gör landet värt att försvara – men det är just det som berikar Europa, olika instrument i den europeiska orkestern. Tjeckoslovakien vill Havel göra till en de distinkta röster ”som den europeiska kören utgörs av.”

Havel gjorde gott om misstag som president, och hans bok är emellanåt både naiv och vacklar i sin tydlighet. Historien var inte död och är det inte nu heller, och vi behöver fortfarande kämpa för ideologier – vare sig Havel vill det eller inte. Det är förståeligt att en som kämpat mot marxism stora delar av sitt liv är skeptisk till ideologier, men ideologier kombinerat med pragmatism behöver inte utgöra någon fara. Snarare är ryggradslösa politiker kanske något att hålla avstånd till.

Samtidigt visar Havel, liksom Macron gör idag, att det går att bli populär genom statsmannamässighet, genom moral, trevlighet och direkthet, genom att prata om EU- och Europafrågor, och genom att ena människor över partigränser snarare än att befästa partiers olika makt.

Till syvende och sist vill jag bara säga att det var en väldigt läsvärd bok, som fortfarande har relevans om man funderar över moralens plats i politiken, politikens plats i samhället och samhällets plats i Europa.

Dags för en ny svensk Macron

Idag kunde man höra mig diskutera om det är dags för en ny, svensk, Macron, tillsammans med bland annat Carl Rudbeck, i Nordegren & Epstein.

I april anordnade CUF och LUF gemensamt en resa till Paris för att kampanja för Macron. Jag är ett inbitet Macron-fan, och tycker Sverige har mycket att lära av den nye franske presidenten. Och dessutom att fler svenska politiker borde lyfta EU-frågor betydligt högre på agendan.

Däremot tror jag inte att det svenska politiska systemet borgar för en svensk Macron i valet 2018. Jag tror inte det kommer segla upp ett halvkänt, karismatiskt, populärt namn som för en ny rörelse kommer få en majoritet i riksdagen. Det är möjligt att jag har fel, men jag är pessimistisk.

Men jag är inte pessimistisk när det kommer till möjligheten för svensk politik att lära sig av Macron. Att föra en politik som förenar människor, att göra det på ett karismatiskt men ändå statsmannamässigt sätt, att undvika käbbel och att prata om Sverige och Sveriges plats i Europa, det skulle nog göra det möjligt för alla svenska mittenpartier (C, L, S?) att skjuta i höjden ordentligt.

Lyssna här så kan ni göra er en egen bedömning:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/900303?programid=4058

Jag skrev tidigare i veckan en artikel på Europaportalen om att Sverige faktiskt, genom Macron, kan påverka EU på riktigt. Den kan ni hitta här:

https://www.europaportalen.se/2017/05/debatt-sverige-har-stora-mojligheter-att-paverka-eus-framtid

Cementträdgården – fångar tidens era?

I varje given tid finns det några författare som, oftast bara i ett eller högst ett par, verk, lyckas sätta fingret på en hel tidsanda. Inte bara genom handlingen, utan rakt igenom: i språk, struktur, berättarteknik, teman, motiv. När man stöter på en sådan bok kan man, även om man inte ens har levt när boken är skriven, känna att dess anda tätnar kring en och blir verklig. Inte på något metafysiskt eller magiskt plan, utan genom att boken triggar ens fantasi på ett så verklighetstroget sätt att man kan tycker sig kunna föreställa sig hur det var att traska runt på jordklotet just då.

Så känner jag när jag läser Auden och Isherwoods tidiga verk. Då blir 20- och 30-talets Storbritannien och Tyskland levande. Det har hjälpt mig att förstå tidsandan kring, bland annat, Weimartyskland och fascism, bättre än någon historiebok. Farväl till Berlin, till exempel, på många vis _är_ 1929-33 i Berlin. Sinnebilden av tidseran på 300 sidor.

Samma känsla har jag när jag läser Ian McEwans tre tidigaste verk, Cementträdgården, Främlingars tröst och Tiden och barnet. Det är rakt igenom obehaglig läsning som efterlämnar vakna nätter av rädsla för mardrömmar, men så vackert och stilistiskt fulländade, och så pekfingersäkra på brittiskt 60- och 70-tal, att håren reser sig på huden. Därför var det så fascinerande att skriva Wikipedia-artikeln om Cementträdgården, för i studierna för artikeln kunde jag sätta ord på mina tankar och känslor när jag läste verket första gången.

Synd bara att McEwan tyvärr inte har lyckats bevara sin skärpa. Men det drabbar väl många författare, viljan att skriva fler verk än man har kapacitet att skapa kvalitet av.

Har ni några exempel på sådana verk?

Var är Erasmus idag?

Jag fick Augustpristagaren i facklitteratur, ”Gutenberggalaxens nova” av Nina Burton, i födelsedagspresent av mormor och morfar. Till slut har jag lyckats läsa ut de fascinerande 350 sidorna.

Jag slås framförallt av hur tanken om Europa existerat, funnits, livliggjorts och utmanats då (1500-tal) som nu och genom de sekel som har flutit däremellan. Vi tror ibland att tanken om Europa föddes med EU, men tanken om Europa har existerat åtminstone sedan renässansen, och människor har ansträngt sig kraftigt för att få Europa att arbeta åt rätt och inte fel håll, det vill säga krig och fördärv. Att EU kanske är det effektivaste och hittills längst fungerande sättet att få till stånd det på är väl dock däremot sant.

Jag slås också av Erasmus ständiga vilja att föra samtal och resonera snarare än att debattera och domdera. Humanismens grundkärna, behovet av att förstå och analysera, känns i en twitterera ibland avlägsen. Samtidigt är det kanske någonstans i botten det som kännetecknar Europa? Om vi någon gång ska bli enade i mångfald (EU:s officiella slogan) är det kanske hit vi måste leta oss igen: det lågmälta, stilistiska samtalet. Ibland känns det som att retorik och pedagogik skulle behöva bli en viktigare del av undervisning och politisk diskussion. Budskapet är viktigt, men det är faktiskt också viktigt hur budskap framförs, och hur man för en dialektisk diskussion.

Den sista funderingen är över Erasmus arv idag. Burton (författaren) resonerar i slutet över Erasmus inflytande på modern tid, och konstaterar att han fortsätter att påverka allt som skrivs i Europa. Samtidigt är den sista konkreta arvtagare hon nämner Stefan Zweig (som dog på 30-talet), innan hon nämner Erasmus-programmet – men ledsamt konstaterar att få Erasmusstudenter nog vet vem Erasmus var och varför programmet kallas såsom det görs.

Var finns Erasmus anda i modern kulturell, filosofisk och intellektuell debatt? Vem företräder det lågmälta, stilistiska samtalet? Dels är det en retorisk fråga – men också en av djupaste intresse, för jag skulle gärna läsa moderna författare som verkar i någon form av Erasmus-arv.

Stort tack också Lillemor och Pelle för en fantastisk födelsedagspresent. Den bär jag med mig länge.

Historien skapas varje dag

USA-valet innebar för många ett uppvaknande. Brexit skulle kunna ha förklarats som en historisk parentes. Två val med samma typ av utfall kan knappast vara det. Något har hänt. Demokrati och centrism är inte självklarheter längre 2016. Det är idéer som utmanas kraftigt.

Liberalismen de senaste 20 åren har varit kraftigt influerade av Fukuyamas tankar om historiens slut, även om han själv tagit avstånd från en del av sina slutsatser. Fukuyama plockar upp Kojèves tolkning av Hegel om att historien om den mänskliga evolutionen tog slut i och med slaget vid Jena 1806, men drar i stället slutsatsen att historien tog slut i och med Sovjetunionens fall. Den bipolära världsordningen, menar Fukuyama, upphör när kommunismen dör. Kvar finns den västerländska demokratin, som nu inte har någon motståndare.

Liberalismen kännetecknas av framtidsoptimism, och knappast kan man skriva något mer framtidsoptimistiskt än detta. Visst menar Fukuyama att problem finns kvar, men de kommer försvinna med tiden. Det är bara småsaker kvar, ändå. Problemet som Fukuyama och hans anhängare har förbisett är vad som händer inom den västerländska demokratin när man glömmer bort varför man från början kämpade för den.

Där befinner vi oss just nu. Från höger- och vänsterhåll växer populismen. Identitetspolitik, post-sanning och andra typer av relativistiska idéer samt bisarra konspirationsteorier vinner fäste. Centristiska, liberaldemokratiska partier står handfallna och vet inte vad man ska göra. Clinton i USA ger upp och ska göra sitt bästa för att samarbeta med en högerpopulistisk opportunist, och legitimerar hans tillvägagångssätt. Media springer runt som bambi på hal is. Alla män beskylls som våldtäktsmän av arga feminister som enligt högermuppar har fått ligga för lite. Populismen, islamismen, opportunismen och anti-demokratismen (om nu kan sägas så) är olika sidor av samma mynt: post-modernism.

Det är dags att vi vaknar upp ur vår villfarelse om att historien skulle vara död. Vi har inget oförstörbart system som bara kommer bli bättre. Vårt system bygger på sårbara idéer som kan förintas i den dag vi slutar tro på dem, kämpa för dem.

Kalla kriget var ett militärt kapprustningskrig. Jag tror att det är dags för ett nytt, men ideologiskt, kapprustningskrig. Centrister och liberaler behöver inse att historien skapas varje dag, och att vi aldrig får sluta kämpa för våra ideal. Vi får inte glömma bort att vi är flest, betydligt fler än populisterna. Men vi måste våga göra våra röster hörda.